Rum för eftertanke

Den första december började jag mitt nya jobb. Hoppsan vad överrumplad jag blev över min trötthet. Har hört att det ska vara det mest ansträngande efter dödsfall och skilsmässa. Det stämde på mig. Är helt slut. Har lindat in mig i familjen på jul. Min man, mina barn. Nyårsafton med min man. Mina barn. Känns konstigt att inte socialicera. Men ändå är det det jag valt. Min kropp sa - vila! Å jag svarade förvånat ja?

Ser fram emot att nästa år skriva nytt kontrakt med mig själv. Se hur förra årets kontrakt ser ut å sen skriva nytt. Vad vill jag, vad vill jag inte? Vad önskar jag ska inträffa 2012?

Hopp. Om. Framtiden.

Just nu

Allt är lättare på sommaren. Inte så mycket kläder. Inte lika många måsten. Inte så mycket jobb.
Mycket mera vaken. Mer just. precis. nu.

Det är olika det där hur man känner. Vissa älskar ju hösten. Det är tur. Att inte alla känner som jag. Att inte alla människor står likt en lutande lada bland svarta trädsiluetter och undrar hur orken ska räcka ända fram tills dess att ljuset återvänder?

I natt har vi varit vakna. Baddat febrig panna. Lille H hade till och med feberyra. Flög runt i sängen och värjde sig för djur som kröp runt i sängen. Hans ögon mörka som skogsstjärn och alldeles förskräckt griper han efter mig och ber mig borsta bort alla småkrypen från lakanet.
Han såg verkligen alla dessa kryp. Han parerade dem precis så som man skulle ha gjort om det vore sant.

Jag tände lampan. Höll om. Vaggade medan svettpärlor trillade från hans panna.

I gryningen var han åter sig själv. Tack för det. Började bli orolig.
Idag ler han igen så smilgroparna bildar vattenhål av glädje! Jag dröjer mig kvar vid det vattenhålet. Sörplar i mig all glädje jag kan!

Imorgon åker jag i förväg till Värmland. Till de mörka skogarna. Där passar mörkret märkligt nog. Jag kryper gärna till skogs när jag kommer "hem".

Jag fortsätter till Sunne. För där minsann ska jag vårda mig själv. Ta hand om mig och mitt och jag. Tänka klart mina tankar, äta, träna, sova, vila, läsa och räta ut ett antal frågetecken eller inga alls?
Tur att även Värmland har SPA för trötta egon.

Intressant att få reda på hur det är att umgås med sig själv och sitt ego. I två dygn. Utan att prata med någon annan. Om inte andan faller på förstås. Bokade dubbelrum. En säng att dumpa alla tankarna i. Den andra sängen att dumpa själva kroppen. Sen kan jag från min ände börja nysta i tankarna, dra dem över till min sängända likt färglada luddiga ullgarnssnören, vända och vrida på dem och sen lägga dem åt sidan när jag sorterat ut vilka som kan vara något att bygga vidare på och vilka som är rena struntet.

Det finns soptunnor för det mesta. Där kan du kasta både tankar och gamla galoscher som du inte behöver.

Håkan Hellström sa en gång: "När folk tycker och tänker saker så är de ofta andra människor. Men när de känner något så är de alltid sig själva."
Jag tror det ligger något i det där. Det är så lätt att tycka en massa om precis allting. Men nån har ju i sin tur "tyckt" detta till mig?
Frågan är vad jag själv känner?

Jag ska ta reda på det nu, vad jag känner, i min lilla utvecklingsfas. Blev förbjuden att kalla det begynnande 40-årskris. Så jag har bytt ut kris mot utveckling.
Hittills har jag under kort tid tatuerat mig, klippt av mig håret, släckt FB, rensat telefonbok, avslutat anställning, anmält mig till alla lopp till en tjejklassiker år 2012.

Men nej. Inte ska vi kalla det kris.
Vi ska kalla det utveckling.

Det mår jag nog bra av. Att se det som ännu en ny fas i livet. Förhoppningsvis väntar fler faser där framme.

Och
en ny
Sommar

Luftsluss

Just nu befinner jag mig i en luftsluss. I ett andetag. Står på ett ben. Påväg.
Slutat på mitt jobb sedan 8,5 år tillbaka. Känns märkligt. Tomt. Vet inte vad som väntar. Kommer jag räcka till? Börjar känna mig som en ballong. Stor, luftfylld å alldeles svävande oviss om framtid och krav.

I samma veva kopplade jag helt ur Facebook. Fick lämna min telefon på jobbet så nu åkte jag och köpte en gammal konstig telefonmodell för fyra hundra spänn för att inte känna mig helt isolerad.
Märklig känsla att inte vara med där ute bland alla andra som umgås via nätet. Men jag tröttnade på att aldrig gensvar gavs i verkligheten. Att vi aldrig möts där i frostig höst. Kött och blod?

Ville kolla hur det blev om jag la ner skyltfönstret som Facebook tillslut kändes som. Ville kolla vad som hände om jag slutade driva i mina relationer.

Vad hände?

Det blev väldigt tyst. Tyst. Tyst.
Något litet sms trillade in. Men inga verkliga, nära, nu kontakter. Bara det där lätta, enkla, totalt kravlösa. Sms. Så lätt att fråga hur läget är. Så lätt att vänta med att ta in svaret tills man känner för det.

Så enkelt.

Allt ska vara så enkelt och icke jobbigt.
Till och med relationer?

Tur att jag valt att backa.
Det är väl då ljuset landar där det ska.
Där gräset kommer växa. Där man ser att man får något gensvar.

Ja. Jag låter bitter. Just nu känner jag mig nog mest ledsen. Besviken. Jag förstår att det inte är så viktigt att vara nära. Visa engagemang.

Det gör ont att inse.

Idag är jag tacksam för den lilla stunden med H när vi åt lasange på torget.
Tacksam för att doktorn så fint frågade lille H om det var ok att han drog upp hans tröja för att lyssna på hans lungor. Respektfullt mot min lille son.
Jag är så tacksam för att min dotter hade så roligt när hon testade att måla akvarell - stora röda hjärtan som flöt ut över pappret som exploderad kärlek.

Julmusiken gjorde mig varm idag.

För dem som var

Alla helgons dag.
De vi minns och saknar. Vi tände ljus för svärmor. Farmor. Min mans mamma.
Strosade över kyrkogården tillsammans med alla andra som saknar gamla, bebisar och barn.
Jag skämdes lite. Här går jag med oro i magen över att mista livet för tidigt. Jag eller någon annan. Men jag lever ju nu?

Vad hjälper det att oroa sig innan det händer? När det händer så gör det ju det oavsett om jag oroat mig eller ej?

Lev nu. Jag kan ju?

Är rädd att mista allt jag älskar och tror att jag i min oro försöker kontrollera det okontrollerbara. Förbereda mig på hur det skulle vara OM det hände?

Vilket inte går.
Slöseri med tid.
Ja förmätet nästan.

Jag och mina älskade finns ju nu?

Älska.

Nu.

Rollin rollin rollin

I helgen byggde J ramp tillsammans med en annan pappa och en vän. Det skruvades å snickrades till alla de där killarna som är för stora för lekparken men för små för att hänga på stan. Det var fantastiskt kul att grilla korv och bara vara tillsammans med dem. Blygt frågade de om det fanns korv även till dem?
Om det fanns ja!? Det hade jag räknat med å köpt på mig massor med bröd å korv och festisar och kakor. Jag såg riktigt hur inkluderade de kände sig. Hur häftigt de tyckte det var att få hänga där med J:s kompis som är välkänd i skejtkretsarna.

Jag är så glad att barnens pappa vill leka å hänga med dem istället för att hålla hårt i sin jobbportfölj. Om han nu hade haft någon. Att han lyssnar på barnen och pratar med dem precis som till vem som helst. Så att man känner sig sedd, respekterad och att man räknas in!

Grabbarna fick hjälpa till å langa skruv och brädor och de var så goa mot vår lille H - som om han vore radhusområdets lillebror.

Det ska bli ett nöje att se våra barn växa upp här uppe på vårt fina berg.

/div>

Rappa rutan

Man vet att man lever ett riktigt Svensson liv när man rappar fönsterrutorna med fiskbullar i dillsås.
Å andra sidan var det riktigt roligt. Sådär så att alla runt bordet tystnade en sekund för att sedan inse att sleven farit iväg och skvätt dillsås över hela rutan. Och då är det lätt att skratta.

Rutorna såg ju inte så rena ut redan innan så dillsåsen var pricken över i.
Ibland ringer jag hit Såklart. En fönsterputsarfirma med ett riktigt Göteborgshumor-namn. Såååklart!

Inte vet jag om de gör det bättre än vad vi skulle göra. Men snabbare om inte annat. Jag hinner knappt blinka så är de färdiga.

Så det kan det vara värt.
Om de putsar fönster så får vi mer tid till att äta fiskbullar.
Eller nåt annat kul.

On the air - unaware!

Jag tror på allvar att vi Göteborgare är med i en dokusåpa. Fast vi har inte fattat det förrän nu. Den pågår dygnet runt och visas i hela världen. Men vi vet inte ens om det.
Redan som nyfödda har vi valts ut att vara Göteborgare, bo här, växa upp här i denna jättestudio som varje dag öppnar sin himmel och öser över oss litervis med regn, blåst och löv.
Fram till vuxen ålder lever vi i studion i tron att alla runt omkring oss är vanligt folk, men alla utom oss själva är istället skådespelare, till och med våra äkta makar och föräldrar, och alla detaljer i vår omgivning styrs av en producent.
Kan det vara så?
En dag kanske vi får reda på sanningen vi Göteborgare? Att i Stockholm minsann, där finns solen, där behöver man inte gå i lårhöga stövlar och sydväst större delen av året.

Vi får helt enkelt kliva ur studion och kolla vad som finns någon annanstans.
Måste ju vara bättre väder än här i alla fall!

En platt bulle på posten

Det är bara farmor som kan göra sånt. Skicka bullar på posten. Det skulle ha passat idag. Kanelbullensdag. Men hon skickade den för många år sedan till mig. Minns att jag berättade för alla mina klasskompisar att min farmor är sådär tokig. Skickar kanelbullar i vita kuvert. Adressen flöt ut i bläckiga oljekjolar men fram kom det. Brevet.

När jag gick genom skogen idag. 100 meters höjdskillnad. Lätt. Å när den där vändautochinpåminalungorhostan överföll mig igen tänkte jag att jag borde vila. Men jag måste ju också äta. En linssoppa som får tårar och snuva att rinna. Renas från skit helt enkelt.

Vemodet satte sig bredvid mig på bänken. Asplöven fladdrade iväg när de insåg att här fanns inte plats för nåt mer än vemod och linssoppa.

Då tänkte jag att nu ringer jag farmor. Hon är den bästa att mota bort vemodet. Hon har förmågan att stoppa dagen i varma ullvantar och samtidigt pryda dem med kulörta lampor likt de som dinglar högt upp i murkna Folkparkstak, såna som kastar hallonsaft över längtande läppar.

Jag har köpt knallgröna gardiner för det matchar allt annat och kanelkakan ja den brast men vad gör väl det när jag kan åka på tivoli efter att jag rest förbi farfars hem och lämnat snusdosan till honom. Han har varit tjurig och personalen sa att han saknar snus. Fast han själv säger att han har. Kanske har jag en kanelsnäcka i örat när jag hör så dåligt men läkaren gav mig en tid klockan fyra inte två. Han som vrängde av sig rocken och sa att jag var för gammal. Att han inte hade tid. Honom har jag inte mycket för. Dä va skit men vadå? Vaggan jag sov i när jag föddes kanske jag kan ha på balkongen med blommor i. Fast det ser tokigt ut.

Om jag reser hemåt utan barnen inom kort ska jag fråga om jag får lov att sova hos henne.
Ett helt dygn med henne och hennes historier skulle få själen att dansa lite mer som på sommaren. Prata utan att vi avbryts.
Hela jag inlindad i en yllevante.

Glasäpple

Hon slängde sig i plyschsoffan som om hon var hemma. Väntade i solljuset och lät dammkorn segla ner likt outsagda bokstäver på hennes axlar. Fötterna dansade en tristessdans, gned sig mot tyget som gav tillbaka en brännande smärta. Hon smekte försiktigt ankeln för att mildra smärtan.

Hennes små handleder.
Mörka ådror avtecknar sig genom ljus hy likt skalet på ett glasäpple. Blicken fäst på golvet. Långt borta men ändå här. Undrande. Kanske tänker hon - när ska vi gå? Gå längs Södra Larmgatan ner mot Vallgatan, hoppa över kanalen och dansa i Fontänen? Lagom till klockan fyra ska vi gå hem så han öppnar för oss. Han står på trappen rentav och genom dörren strömmar doften av sockersmulig paj och nyplockade bär.

Du sa pappa.
Jag sa älskling.

Vill du ha kvittot?

Jag har frusit i natt. Svettats. Klibbat fast i lilla H och hans mjuka nacke. Tagit hans hand i min, pillat på en liten nagelflisa som lossnat.

Stirrat ut i mörkret och funderat över om kroppen kommer bestämma att jag ska bli förkyld eller inte.

Ändå rullade jag ur sängen i morse. Fast jag egentligen inte orkade.

Hjälpte barnen, klippte sönder försmå strumpbyxor – bort med foten och vips ett par nya pants. Borstade tänder, serverade frukost till bakgrundsljudet av "Aj sluta knuffas, ta din egen kudde, jag ser inget, flytta dig, ge mig nallen".

Hela tiden med mina tankar någon annanstans. Jag vet att jag ska tänka på det jag gör här och nu, där och då. Precis så som jag gjorde i mörkret. I natten då jag höll H i handen. Då var jag bara där. Nästan. Tänkte lite på om jag skulle stanna eller gå. Men ändå.

Till jobbet kom jag ju i alla fall. Känner att det kryper i hela kroppen och jag vet att den är på väg.

Känslan.

Av att

Inte

Våga

Hoppas

Jag kan till och med ge J en inbjudan. En hint.

Du min älskade nu kommer den.

Den svarta rullgardinen.

Fast jag behöver inte säga det till honom egentligen. För han vet. Han kan se det på hur jag rör mig. Han ser hur mina händer ändrar rörelsemönster. Sveper över osten, brödet, pennorna, blocket, skurhinken, vattenkannan och ingenting och varför kan vi aldrig städa? För h-vete, brukar jag också lägga till.

Han säger lugn.

Han säger att det löser sig. Det där var-dag-lig-a.

Det där som MÅSTE.

Det där som övrig tid i mitt liv är en liten grej men som viss tid blir som att himlen ramlar ner.

Poff!

Bara sådär. Lika ögonblickligen som saker kan hända faller den ner med ett fett konstaterande.

Välkommen till ett par veckors helvete.

Och tillsammans med sitt fall drar den med sig natten över mig.

Då sörjer jag att jag aldrig kommer finnas för evigt. Att det inte finns några garantier. Inga garantier för att hålla H i handen. Inga garantier för att det jag älskar finns kvar i morgon.

Då glömmer jag att livet är nu.

Då sörjer jag imorgon och att jag inte vågar hoppas. Att tilliten sagt hejdå nu sticker jag från dig!

Då gråter jag när jag möter lyckans blick, fast jag egentligen bara tycker att den är vacker. Sanningen är ju den att jag är rädd att den bara är på snabbvisit. Hos just mig och mitt liv.

Då är jag beredd.

 För jag vet att i stunder då lyckan står som en solmogen visdom högt på himlen.

Ja då kan det smälla.

För jag vet att i stunder då jag älskat som mest skrattat djupt ner i magen av lycka.

Då har det smällt.

Högt.

Då har allting, från ingenstans, bara gått och dött.

Det är då jag måste fortsätta vara modig.

Precis som alla andra dagar.

Modig är jag väldigt ofta. För det är inte ovanligt att jag känner en gnutta mod. Det hör till vanligheten att vara det när jag är så rädd.

Å jag vet att när själva kvittot väl kommer.

Kvittot för en kvinna. Som vet att hon inte väntar ett nytt liv. När livet plötsligt frågar - vill du ha kvittot? Och jag vrålar, djupt inlindad i min svarta rullgardin - ja ja ja för tusan hit med kvittot!

Ja då går det över.

När jag äntligen fått kvittot på att jag är kvinna. Då känner jag livet rusa i ådrorna igen. Tveksamt och trevande. Men ändå.

Och jag skiter i att jag är rädd och öser på.

Slirar över livets lera och tänker att mig ska dom inte få.

För då vet jag att det troligen finns en gryning att vakna till. Även imorgon.

Fram tills nästa gång.

Röker du?

Hur har det gått idag? Fick du provat ut den? Aha. Gick det bra? mmmm MMmm MMM...nä nä näää. Men det gör du nog. Du får väl klippa av den. Ha ha ha. Sätt en lapp på spisen. Då glömmer du den nog. Eller jag menar då glömmer du den nog inte. Går den långt ner över öronen? Ha ha nä inte så näe. Du är väl härlig. Du får sätta dig på huk. Hur är det med gubben idag då? Hääää....ja det är väl klart. Han gick i hasorna på mig hela dagen. Nu håller vi tummarna för att du är likadan denna gången med. När ska du till röntgen? Om tre veckor. Då ser de om det hänt någonting. Då är det ännu bättre. Chocka den nya läkaren.
Jag glömmer aldrig när du var hos den där gynekologen och han frågade om du rökte. Jag är hemma vid åtta så får vi se när du får tag på Jan. Ingen fara. Ha det gott. Ja absolut.
Säger vi.
Hej.

Rummet

Jag öppnade dörren till hemlig-rummet.
Det där rummet som man vill vara ensam med sig själv i tillsammans med nöden som inte kräver någon lag.
Den dörren öppnade jag. Och möttes av en ansträngd blick.
Det var han.
Han som en gång till och med skällde ut mig för att han inte fick använda vilket typsnitt han ville i en annons.
Annonsen som jag skulle producera åt honom.
Hur kunde jag bestämma typsnitt då?

Där satt han nu med byxorna vid anklarna och med huvudet i händerna.
När jag i vinddraget tittade ner på honom tittade han upp på mig.
Det kändes som evigheter. Lika länge som jag levt stod jag nog där. Det är ungefär 37 år.
Stirrade på honom.
Innan jag fick en slags kroppslig elektrisk stöt i mig. Då när jag insåg vad jag just beskådat.
Min arm lyckades svepa igen dörren igen och jag utstötte ett Ahhhhh och försökte liksom skaka av mig synen.

Och plötsligt fick jag känslan av att ha ett övertag.
Jag menar. Även de som bestämmer skiter.
Det fick jag fysiskt bevis på.

Stjärnfall

Luften är alldeles krispig. Som skalet på ett grönt äpple. Svalt och Septembermörkt valv täcker oss när vi går där under lyktstolparnas vida hattar. Gräshopporna gnider täckvingarna mot varandra och sjunger om livet.

Du och jag min fina man. Vi följer varandra hem i mörkret efter en kväll hos vänner. Vi har lånat två vagnar att köra våra barn i. Bäddat in dem i vita plädar så de liknar små isbjörnar där de sitter och fnittrar.

Jag har själv starka minnen från min egen uppväxt när mamma och pappa körde hem oss, mig och min bror, i en skottkärra. Jag minns att jag låg på rygg under en varm filt och tittade upp i stjärnklar himmel. Följde min varma andedräkt som bildade rökmoln likt en orm upp, upp, upp.

Jag möter mina barns blickar. Ser hur de myser och känner spänningen i det ovanliga. Så här sent brukar vi inte vara uppe. Såna här nattliga promenader brukar vi inte gå. Men mamma och pappa skjutsar oss i varma vagnar. Det är OK. Jag är trygg.

Att höra lilla H:s röst när han förundrat konstaterar att han inte ser några stjärnfall och i samma andetag undrar vad det är, gör mig så vansinnigt lycklig.

Att höra lilla T rabbla sin önskelista inför jul fast det bara är September gör att jag minns min egen förväntan inför högtider och händelser.

Det är som att leva livet dubbelt. Allt jag njutit av som barn, njuter jag av igen genom mina barn.

Och det bästa av allt är att göra detta tillsammans med min älskade J.

Att gå bredvid honom och känna värmen från hans kropp, känna hans arm nudda min, är som sockerdricka som rusar genom blodet. Att uppleva tystnaden och andhämtningen när vi pressar vagnarna framför oss i galet-branta-uppförsbacken-hem-till-oss, är maximal trygghet för mig.

Vi fyra. Gänget i backen som letar stjärnfall och drömmer om julen.

Någon gång ska jag ta med lilla H till observatoriet och titta på stjärnhimlen. Kanske ser han sitt första stjärnfall just där?

En gång om året

Ses vi. Den gruppen som fördes samman för snart 7 år sedan när vår dotter föddes. Då lite trevande med barnen i fokus som kröp omkring i en galonklädd pool och dreglade.

Idag ses vi när dessa små bebisar blivit skolbarn och är mitt i "frontalkrockarnas tid".

Vilken tur vi har. Att vi fortfarande vill träffas. Att vi har något att säga varandra trots att åren gått och dreglet har ersatts av små minivuxna som har huvudet fullt av kärlek, funderingar och tankar.

Och jag känner en sån enorm kärlek till dessa barn som jag haft äran att följa sedan spädbarnstiden. De små bebispojkarna som nu är små killar med yviga frisyrer, gester likt små tonåringar men med oskyldig blick och rosor på kind. Sådär som att de knappt eller precis förstått vad livet självt förväntar sig av dem. I morgon. Inte längre än så. Men i morgon.

De små torktumlade skjortorna luktar fortfarande bara tvättmedel och dagis. Och ändå ser man framtiden i deras små anletsdrag.

I min dotter ser jag den lilla tjejen tillsammans med sina killkompisar. Hon med sin nya scarf prydd med fredstecknet och med glasögonen som halkat ner lite på näsan. Är det hon som kommer bli veganen i gänget? Fredskämpen? Filosofen?

Jag önskar av hela mitt hjärta att denna grupp av människor kommer att fortsätta att mötas. Från spädbarnsålder och livet ut. Att den osynliga nerven av gemenskap sitter fast och för alltid skickar signaler om gemenskap, äkthet och vansinnig trygghet.

Jag älskar att skratta med er och jag älskar att tillsammans med mina egna barn uppleva era fina barn.
Dubbel glädje.
Kärlek maxi.

Utan filter

Rakt igenom. Mitt i hjärtat.
Först stirrade jag bara på orden som han skrivit.
Han som ser ut som lilla Fridolf. Han har ingen fru och kan inte göra som hon säger. Men ändå.

Någonstans inom honom fanns ändå orden till mig. Jag som har jobbat tillsammans med honom i snart nio år. Många gånger har jag undrat varför han inte tittar upp i korridoren. Varför han inte pratar. Varför han är så arg?

Men idag skrev han till mig att jag var färgklicken i en grå vardag. Att jag var ljuset. Att han hade behov av allt detta och han skulle sakna mig.

Sakna mig?
Jag visste inte ens att han hade sett mig under dessa år.

Jag förundras över hur vi människor går förbi varandra varje dag. Vi kanske tänker något fint om den vi möter. Men vi säger inget. Förrän det är för sent.


Säg något idag. Till någon du tycker om. Eller till någon du inte känner men vill tycka om. Eller. säg. bara. hej.