Vill du ha kvittot?

Jag har frusit i natt. Svettats. Klibbat fast i lilla H och hans mjuka nacke. Tagit hans hand i min, pillat på en liten nagelflisa som lossnat.

Stirrat ut i mörkret och funderat över om kroppen kommer bestämma att jag ska bli förkyld eller inte.

Ändå rullade jag ur sängen i morse. Fast jag egentligen inte orkade.

Hjälpte barnen, klippte sönder försmå strumpbyxor – bort med foten och vips ett par nya pants. Borstade tänder, serverade frukost till bakgrundsljudet av "Aj sluta knuffas, ta din egen kudde, jag ser inget, flytta dig, ge mig nallen".

Hela tiden med mina tankar någon annanstans. Jag vet att jag ska tänka på det jag gör här och nu, där och då. Precis så som jag gjorde i mörkret. I natten då jag höll H i handen. Då var jag bara där. Nästan. Tänkte lite på om jag skulle stanna eller gå. Men ändå.

Till jobbet kom jag ju i alla fall. Känner att det kryper i hela kroppen och jag vet att den är på väg.

Känslan.

Av att

Inte

Våga

Hoppas

Jag kan till och med ge J en inbjudan. En hint.

Du min älskade nu kommer den.

Den svarta rullgardinen.

Fast jag behöver inte säga det till honom egentligen. För han vet. Han kan se det på hur jag rör mig. Han ser hur mina händer ändrar rörelsemönster. Sveper över osten, brödet, pennorna, blocket, skurhinken, vattenkannan och ingenting och varför kan vi aldrig städa? För h-vete, brukar jag också lägga till.

Han säger lugn.

Han säger att det löser sig. Det där var-dag-lig-a.

Det där som MÅSTE.

Det där som övrig tid i mitt liv är en liten grej men som viss tid blir som att himlen ramlar ner.

Poff!

Bara sådär. Lika ögonblickligen som saker kan hända faller den ner med ett fett konstaterande.

Välkommen till ett par veckors helvete.

Och tillsammans med sitt fall drar den med sig natten över mig.

Då sörjer jag att jag aldrig kommer finnas för evigt. Att det inte finns några garantier. Inga garantier för att hålla H i handen. Inga garantier för att det jag älskar finns kvar i morgon.

Då glömmer jag att livet är nu.

Då sörjer jag imorgon och att jag inte vågar hoppas. Att tilliten sagt hejdå nu sticker jag från dig!

Då gråter jag när jag möter lyckans blick, fast jag egentligen bara tycker att den är vacker. Sanningen är ju den att jag är rädd att den bara är på snabbvisit. Hos just mig och mitt liv.

Då är jag beredd.

 För jag vet att i stunder då lyckan står som en solmogen visdom högt på himlen.

Ja då kan det smälla.

För jag vet att i stunder då jag älskat som mest skrattat djupt ner i magen av lycka.

Då har det smällt.

Högt.

Då har allting, från ingenstans, bara gått och dött.

Det är då jag måste fortsätta vara modig.

Precis som alla andra dagar.

Modig är jag väldigt ofta. För det är inte ovanligt att jag känner en gnutta mod. Det hör till vanligheten att vara det när jag är så rädd.

Å jag vet att när själva kvittot väl kommer.

Kvittot för en kvinna. Som vet att hon inte väntar ett nytt liv. När livet plötsligt frågar - vill du ha kvittot? Och jag vrålar, djupt inlindad i min svarta rullgardin - ja ja ja för tusan hit med kvittot!

Ja då går det över.

När jag äntligen fått kvittot på att jag är kvinna. Då känner jag livet rusa i ådrorna igen. Tveksamt och trevande. Men ändå.

Och jag skiter i att jag är rädd och öser på.

Slirar över livets lera och tänker att mig ska dom inte få.

För då vet jag att det troligen finns en gryning att vakna till. Även imorgon.

Fram tills nästa gång.