Alla helgons dag.
De vi minns och saknar. Vi tände ljus för svärmor. Farmor. Min mans mamma.
Strosade över kyrkogården tillsammans med alla andra som saknar gamla, bebisar och barn.
Jag skämdes lite. Här går jag med oro i magen över att mista livet för tidigt. Jag eller någon annan. Men jag lever ju nu?
Vad hjälper det att oroa sig innan det händer? När det händer så gör det ju det oavsett om jag oroat mig eller ej?
Lev nu. Jag kan ju?
Är rädd att mista allt jag älskar och tror att jag i min oro försöker kontrollera det okontrollerbara. Förbereda mig på hur det skulle vara OM det hände?
Vilket inte går.
Slöseri med tid.
Ja förmätet nästan.
Jag och mina älskade finns ju nu?
Älska.
Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar