Du och jag min fina man. Vi följer varandra hem i mörkret efter en kväll hos vänner. Vi har lånat två vagnar att köra våra barn i. Bäddat in dem i vita plädar så de liknar små isbjörnar där de sitter och fnittrar.
Jag har själv starka minnen från min egen uppväxt när mamma och pappa körde hem oss, mig och min bror, i en skottkärra. Jag minns att jag låg på rygg under en varm filt och tittade upp i stjärnklar himmel. Följde min varma andedräkt som bildade rökmoln likt en orm upp, upp, upp.
Jag möter mina barns blickar. Ser hur de myser och känner spänningen i det ovanliga. Så här sent brukar vi inte vara uppe. Såna här nattliga promenader brukar vi inte gå. Men mamma och pappa skjutsar oss i varma vagnar. Det är OK. Jag är trygg.
Att höra lilla H:s röst när han förundrat konstaterar att han inte ser några stjärnfall och i samma andetag undrar vad det är, gör mig så vansinnigt lycklig.
Att höra lilla T rabbla sin önskelista inför jul fast det bara är September gör att jag minns min egen förväntan inför högtider och händelser.
Det är som att leva livet dubbelt. Allt jag njutit av som barn, njuter jag av igen genom mina barn.
Och det bästa av allt är att göra detta tillsammans med min älskade J.
Att gå bredvid honom och känna värmen från hans kropp, känna hans arm nudda min, är som sockerdricka som rusar genom blodet. Att uppleva tystnaden och andhämtningen när vi pressar vagnarna framför oss i galet-branta-uppförsbacken-hem-till-oss, är maximal trygghet för mig.
Vi fyra. Gänget i backen som letar stjärnfall och drömmer om julen.
Någon gång ska jag ta med lilla H till observatoriet och titta på stjärnhimlen. Kanske ser han sitt första stjärnfall just där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar