Rollin rollin rollin

I helgen byggde J ramp tillsammans med en annan pappa och en vän. Det skruvades å snickrades till alla de där killarna som är för stora för lekparken men för små för att hänga på stan. Det var fantastiskt kul att grilla korv och bara vara tillsammans med dem. Blygt frågade de om det fanns korv även till dem?
Om det fanns ja!? Det hade jag räknat med å köpt på mig massor med bröd å korv och festisar och kakor. Jag såg riktigt hur inkluderade de kände sig. Hur häftigt de tyckte det var att få hänga där med J:s kompis som är välkänd i skejtkretsarna.

Jag är så glad att barnens pappa vill leka å hänga med dem istället för att hålla hårt i sin jobbportfölj. Om han nu hade haft någon. Att han lyssnar på barnen och pratar med dem precis som till vem som helst. Så att man känner sig sedd, respekterad och att man räknas in!

Grabbarna fick hjälpa till å langa skruv och brädor och de var så goa mot vår lille H - som om han vore radhusområdets lillebror.

Det ska bli ett nöje att se våra barn växa upp här uppe på vårt fina berg.

/div>

Rappa rutan

Man vet att man lever ett riktigt Svensson liv när man rappar fönsterrutorna med fiskbullar i dillsås.
Å andra sidan var det riktigt roligt. Sådär så att alla runt bordet tystnade en sekund för att sedan inse att sleven farit iväg och skvätt dillsås över hela rutan. Och då är det lätt att skratta.

Rutorna såg ju inte så rena ut redan innan så dillsåsen var pricken över i.
Ibland ringer jag hit Såklart. En fönsterputsarfirma med ett riktigt Göteborgshumor-namn. Såååklart!

Inte vet jag om de gör det bättre än vad vi skulle göra. Men snabbare om inte annat. Jag hinner knappt blinka så är de färdiga.

Så det kan det vara värt.
Om de putsar fönster så får vi mer tid till att äta fiskbullar.
Eller nåt annat kul.

On the air - unaware!

Jag tror på allvar att vi Göteborgare är med i en dokusåpa. Fast vi har inte fattat det förrän nu. Den pågår dygnet runt och visas i hela världen. Men vi vet inte ens om det.
Redan som nyfödda har vi valts ut att vara Göteborgare, bo här, växa upp här i denna jättestudio som varje dag öppnar sin himmel och öser över oss litervis med regn, blåst och löv.
Fram till vuxen ålder lever vi i studion i tron att alla runt omkring oss är vanligt folk, men alla utom oss själva är istället skådespelare, till och med våra äkta makar och föräldrar, och alla detaljer i vår omgivning styrs av en producent.
Kan det vara så?
En dag kanske vi får reda på sanningen vi Göteborgare? Att i Stockholm minsann, där finns solen, där behöver man inte gå i lårhöga stövlar och sydväst större delen av året.

Vi får helt enkelt kliva ur studion och kolla vad som finns någon annanstans.
Måste ju vara bättre väder än här i alla fall!

En platt bulle på posten

Det är bara farmor som kan göra sånt. Skicka bullar på posten. Det skulle ha passat idag. Kanelbullensdag. Men hon skickade den för många år sedan till mig. Minns att jag berättade för alla mina klasskompisar att min farmor är sådär tokig. Skickar kanelbullar i vita kuvert. Adressen flöt ut i bläckiga oljekjolar men fram kom det. Brevet.

När jag gick genom skogen idag. 100 meters höjdskillnad. Lätt. Å när den där vändautochinpåminalungorhostan överföll mig igen tänkte jag att jag borde vila. Men jag måste ju också äta. En linssoppa som får tårar och snuva att rinna. Renas från skit helt enkelt.

Vemodet satte sig bredvid mig på bänken. Asplöven fladdrade iväg när de insåg att här fanns inte plats för nåt mer än vemod och linssoppa.

Då tänkte jag att nu ringer jag farmor. Hon är den bästa att mota bort vemodet. Hon har förmågan att stoppa dagen i varma ullvantar och samtidigt pryda dem med kulörta lampor likt de som dinglar högt upp i murkna Folkparkstak, såna som kastar hallonsaft över längtande läppar.

Jag har köpt knallgröna gardiner för det matchar allt annat och kanelkakan ja den brast men vad gör väl det när jag kan åka på tivoli efter att jag rest förbi farfars hem och lämnat snusdosan till honom. Han har varit tjurig och personalen sa att han saknar snus. Fast han själv säger att han har. Kanske har jag en kanelsnäcka i örat när jag hör så dåligt men läkaren gav mig en tid klockan fyra inte två. Han som vrängde av sig rocken och sa att jag var för gammal. Att han inte hade tid. Honom har jag inte mycket för. Dä va skit men vadå? Vaggan jag sov i när jag föddes kanske jag kan ha på balkongen med blommor i. Fast det ser tokigt ut.

Om jag reser hemåt utan barnen inom kort ska jag fråga om jag får lov att sova hos henne.
Ett helt dygn med henne och hennes historier skulle få själen att dansa lite mer som på sommaren. Prata utan att vi avbryts.
Hela jag inlindad i en yllevante.

Glasäpple

Hon slängde sig i plyschsoffan som om hon var hemma. Väntade i solljuset och lät dammkorn segla ner likt outsagda bokstäver på hennes axlar. Fötterna dansade en tristessdans, gned sig mot tyget som gav tillbaka en brännande smärta. Hon smekte försiktigt ankeln för att mildra smärtan.

Hennes små handleder.
Mörka ådror avtecknar sig genom ljus hy likt skalet på ett glasäpple. Blicken fäst på golvet. Långt borta men ändå här. Undrande. Kanske tänker hon - när ska vi gå? Gå längs Södra Larmgatan ner mot Vallgatan, hoppa över kanalen och dansa i Fontänen? Lagom till klockan fyra ska vi gå hem så han öppnar för oss. Han står på trappen rentav och genom dörren strömmar doften av sockersmulig paj och nyplockade bär.

Du sa pappa.
Jag sa älskling.