Sönda månda

Det var en sån där dag på en måndag. En sån som bara brukar va på en söndag.

Vi var lediga igår och hann laga sån mat som vi bara brukar hinna göra på söndag.

Vi tände ljus och brasa. Lyssnade på Krunegård och barnen berättade långa historier om nattens drömmar.
Å lilla H. Han satt still?

Jag kände doften av ved och kaffe och gick några varv i huset.

Hörde barnen duscha och leka att de var på utflykt medan jag plockade i köket.

Konstigt att vissa dagar är som ett enda virrvarr av kaos och vissa dagar känns det som man hinner allt på bara några få timmar. Utan att stressa.

Vi var hemma i Värmland i helgen också. Kramade alla fina. Och ingen ville åka hem igen.

Saknar mina där hemma när vi är här.
För det mesta.
Att bara kunna kvista över på en kopp vore fint.

Men milen ligger som lång natt mellan oss.

Om himlen brinner

Precis på kanten av dagen.
Välter över.

Ett sista andetag.

Den himlen.

Som en söm mellan det som varit och det som kommer.

Ett pulserande lavabälte av idag i väntan på att drunkna i nattens bläck.

För att om några timmar födas på nytt som minnen av igår.

Om himlen brinner. Vill du ta mig dit?

Visa mig gryningen.

Jag försökte öppna upp

Försökte förstå och greppa det fina. Det speciella. Greppa och ta in strömningarna från improvisationen.

Kaffet var gott. Viktor kan sitt kaffe. Mackan likaså. Chèvre.

Mysigt ställe. Varmt, trångt, avslappnat.
Folk kom och gick.

Å musiken. Eller musiken? Ja de fixade och trixade. Sågade och puffade i trumpeten. Slet i stråken, hästtaglet flög. Skruvade, vände. Stoppade muffar i trumpeten och där kom elefant-tjutet.

Pickande, sågande, stämde de instrumenten? Hade de börjat än?
Skärp dig Camilla sa jag till mig själv. Fokusera nu då. Förstå vad de vill förmedla?

Ta till dig. Känn något?

Det gick inte. Jag såg andra med handen i hakan. Intellektuell blick. Förstående. Insupande.

Någon blundade och njöt.

Medan jag inte förstod någonting.
Jag kunde inte förmå mig att ta till mig improvisationsmusikens utforskande.

Jag som trodde att jag var öppen!

En blyg viol

Hon skyndade fram och grep mössan.
Lät handens små fingrar föra över den rosa blomman som var fäst på sidan.

Vände på etiketten och läste - till lilla T från stora T.

Hon log och sa vad fint. Den etiketten ska jag spara mamma.

Stora T är grannen. Å min fina kloka vän. Som stickar mössor åt mig och lilla T.

Hon är bra hon. Å snart fyller hon år.
Då skulle jag vilja ge.

Det där som hon skulle bli glad för.

Men vad, vet jag ej än.

Det kom ett brev om att han inte kan andas

Och han är bara fem år.
Men bröstkorgen är full av den där hemska sjukdomen.

Så när han ska andas finns inte lungan kvar att fyllas.

Punkterad. Som ett sorgset däck utan luft.

Han ligger på sjukhuset och kämpar. Han som är fem år och borde rusa genom höstlöven med rodnad kind och svettig lugg.

Han ligger i en säng på lasarettet och vi föräldrar får brev om att våra barns vän inte längre kan andas och att allt är fasligt nära att han slutar helt.

Kan man laga lungor? Kan man laga en liten man som vill andas. Fortsätta leva?

Snälla låt leva. Snälla låt andas.

Lille vän. Vi väntar på dagis på dig. Kom tillbaka är du snäll.

Bilder av Sally Mann

Jag älskar dig på natten, på dagen, i sömnen och i skogen

Han håller min hand och går taktfast bredvid mig. Löven ligger i högar över stigen och han säger att han älskar mig - på natten, på dagen, i sömnen och till och med i skogen....

Du är gosig mamma.
Å jag svarar att jag känner det samma för honom.

Vi har hängt mycket i helgen. Hunnit skratta. Hunnit bråka och bli vänner igen. Hunnit teckna fluffiga skator och tagit in hösten. Vi har åkt spårvagn och lyssnat på Göteborg Wind Orchestra.

Å sen somnade han på fel tid i den röda soffan. I eftermiddagssolen.

Jag hann ta kort på honom innan jag väckte honom.
Å jag visste att han skulle bli arg igen.

Min lilla älskade vän med kroppen full med humör.

Vi kurar och knåpar

Och teckningarna läggs på hög, tejpas upp med små trassliga remsor.

Vår lille man ritar mest hela tiden nu. Pilar, processer, apparater och "knipsare".

Idag tog jag hem en Verner Panton lampa från jobbet för att kolla om den funkar i vårt köksfönster tillsammans med allt annat.

Har inte bestämt mig än. Och svart ska den nog vara. Synd att den inte fanns som matt svart.

Jag har fantiserat om hur vårt soffbord skulle kunna se ut. Har försökt förklara för min man så han kanske kunde göra ett på HDK.

Underrede i stål. Rund skiva med en kopparplåt på.....ett mindre runt bord, lite högre och ett lägre större....så de kan stå i grupp liksom.

Å vet ni - idag när jag tog en sväng i vårt showroom på jobbet så s-T-å-r det bara där!

Ser precis ut som i mina tankar!

Det visar sig att de är specialbeställda som prov till kund. Som inte ville ha dem! Så leverantören har bara gjort ett ex av dem som "test".

Har jag riktigt riktigt tur får jag köpa dem. De enda exemplar som finns!

Hoppas!

Annars kurar vi mest inne. Pysslar. Byter glödlampor i trädgårdsbelysningen och sätter mig och tittar hur fint löven och färgerna träder fram av lampans sken.

Imorgon är det torsdag och jag ska få massage....

Lite höst har ingen dött av

Men jobbigt lång tror jag alltid att den blir.

Fyller min höst med musik, barn och vänner.
Allt man behöver i regniga oktober.

Jag heter egentligen Karin, sa hon.

Dom fortsatte gå. Både hon och han, i samma takt. Luften var fylld av singlande löv. Marken täckt av gult och orange och rött. Som ett tyskt pussel i femton hundra bitar. Hennes ord studsade omkring i tystnaden mellan dem. Luften var kall och klar och det kom små puffar av rök från deras munnar. Oavsett om dom pratade eller inte.

Utdrag ur Jonas Karlssons fantastiska novellsamling "Spelreglerna".

Alla hans novellsamlingar är förresten helt fantastiska. Vilket språk och vilka historier. Vore intressant att veta hur han kommer på innehållet till dem.

Läs hans noveller och njut!

En är lika med fyra

Ibland känns det så.
Att jag ensam är eller förväntas vara som fyra.

Fyra personers arbetskraft.

Jag ber om utrymme för fokus.
Istället krymper utrymmet till ett litet litet sugrör.

Sen står jag där och försöker kika framåt.

Det enda jag ser är en lång, smal raksträcka.

Var finns det där utrymmet att spontant svänga in och utforska vad som finns bakom kröken?

Känna kreativiteten och den där sköna känslan av flyt?

Jag säger att jag önskar jag slapp alla krav. Låt mig göra något men utan krav.

Hur skulle det se ut?

Jag vet att man växer av ett visst mått av krav och nog har jag växt detta år. Tro mig.

Men någonstans på vägen i högen av krav tappas lusten bort?

Vid vilken mil händer det?
När hände det?

Å hur fångas lusten igen?

När man hystat ur sig litervis med engagemang, prestationer, deadlines och frågor som - hur mår du?

Är det någonstans där jag borde ta ett djupt andetag, sådär som när man laddar för ett djupdyk i sjön, och bara hålla andan.

Sluta göra. Bli tyst och invänta lusten till att göra igen?

Låta tystnaden ta över när nejet inte verkar landa i samma språk hos dem som tar emot det?

Hur formar man ett nej så de förstår?
Jag tror jag vet.

Jag lever i motsatsens värld.
Jag säger nej och sedan gör jag det jag sagt nej till.

Jag löser deadlines som jag sagt nej till. Jag skriver den där texten som det inte ens finns en smula stoff till. Fast jag sa nej. Jag släpper fokus för att ge det till min granne som tappat sitt..

Å så håller jag på. Absolut ingen hjältehistoria jag försöker måla upp här.

Snarare en påminnelse till mig själv att det är så här jag är.

Å jag måste bara komma ihåg det.

Å sen försöka klura ut hur jag tar mig ur det.

Hur gör ni? Hur säger ni nej och blir hörda? Hur hittar ni lusten när ni känner er helt urvridna och kraven bara fortsätter välla in?

Idag är lilla T och jag hemma och är krassliga.
Jag lindar in mig i henne och samlar kraft.

En söndag klockan två

Tröttsam pyspunka
Vind i håret - salighet!
Löven sprang gatlopp

En oktobermorgon i slutet av mars

De blir mjuka när man tumlar dem. Sängkläderna i linne.

Å vi ligger under täcken och ser på morgon TV.

Alla låg och sov och jag tror jag sov knappt en natt.

Då kommer man inte längre än till Tv:n

Det har regnat i veckor och det känns som i slutet på mars redan innan allt börjat.

Jag borde gilla läget men sörjer bruna kinder och rena näsor.

Lille H snyter sig i allt och jag torkar damm och skänker bort saker som dammet vill landa på.

T upptäcker hur mycket i hennes rum som ändrades igår. Hängde in en mobil jag gjort i present åt henne. Med farfar på bild. Farfar som inte hann få veta att T låg i min mage innan han fick sova med änglarna.

Jag rensade bland små plastmojänger och tuggade dockskor. Samlade sparpengar i en sparbössa istället för fyra. Rent. Inte myller.

T tyckte det blev bra. Viktigaste oavsett.

Idag fortsätter jag damma och rensa. Bara ha det jag gillar. Inte spara för sparandets skull. För någon annans skull.

Sällan känns det så befriande att rensa och aldrig lär jag mig att stå emot när jag står och ser ännu en skavd vas på loppisen.

Men resten av året ska jag istället fokusera på att inte ha fulltecknade veckor utan istället vara hemma och ta hand om det jag har. Göra saker som ofta får backa för annat - så som att baka, skriva och andas. Måla med barnen och springa i skogen.

Bara sådär. För jag har inga tider att passa. Inte efter jobbet i alla fall.