Rummet

Jag öppnade dörren till hemlig-rummet.
Det där rummet som man vill vara ensam med sig själv i tillsammans med nöden som inte kräver någon lag.
Den dörren öppnade jag. Och möttes av en ansträngd blick.
Det var han.
Han som en gång till och med skällde ut mig för att han inte fick använda vilket typsnitt han ville i en annons.
Annonsen som jag skulle producera åt honom.
Hur kunde jag bestämma typsnitt då?

Där satt han nu med byxorna vid anklarna och med huvudet i händerna.
När jag i vinddraget tittade ner på honom tittade han upp på mig.
Det kändes som evigheter. Lika länge som jag levt stod jag nog där. Det är ungefär 37 år.
Stirrade på honom.
Innan jag fick en slags kroppslig elektrisk stöt i mig. Då när jag insåg vad jag just beskådat.
Min arm lyckades svepa igen dörren igen och jag utstötte ett Ahhhhh och försökte liksom skaka av mig synen.

Och plötsligt fick jag känslan av att ha ett övertag.
Jag menar. Även de som bestämmer skiter.
Det fick jag fysiskt bevis på.