Hemmets vrå

Nu är vi åter hemma.
Barnen ropade glatt när bilen slingrade sig uppför berget mot huset.

Solrosorna nickade ljust mot oss och Rosenskäran vajade som en graciös dansös i Göteborgsvinden.

Resan genom Europa har varit underbar på alla sätt.

Jag är mätt och belåten av alla nya intryck.

Nu vilar jag i det som är mitt och vårt lilla hem. Drar in doften av våra lakan, stryker med handen över våra filtar och plockar bort torkade blad på växterna som väntat på oss i veckor.

Hej kära hem. Här är vi igen!

Eurodisney eller var det en psykos?

Sista dagen i Paris var vikt till Eurodisney.

Det som T och väntat på sen vi började planera vår bilresa.

Vi tar sats. Går upp i ottan och kör dit. Vi hamnar ganska långt fram på parkeringen men jag ser också att en flodvåg av folk väller fram bakom oss.

Det är disigt och något svalare efter åskan. Jag känner hur stressen redan kryper i kroppen på mig.

Stora rullband för folket in mot entrén som höjer sig likt stora glittriga gap över oss. I högtalarna spelas sagomusik som blandas med någon annan melodi längre bort. Tillsammans blir ljudet helt psykedeliskt.

Väl inne i parken råder masshysteri. Ser en folkhop i ett hörn och jag ser ett par lurviga kaninöron sticka upp. En maskot är överhopad med folk som vill ha autografer. Vuxna.
En trind äldre herre står ytterst i klungan som samlats kring kaninen och han hoppar för brinnande livet, vevar i armarna, försöker nå kaninens öron. Knäpper i fingrarna för att dra till sig kaninens uppmärksamhet.

Plötsligt knuffas alla undan och kaninens livvakt manar folk åt sidan och halvspringer med den stackars människan i kaninkroppen efter sig i släptåg.

Det serveras dricka i rör, dricka i kopp, dricka i någon slangmojjäng - kom på så många sätt du kan att servera dricka i och sälj det dyrt!

Restaurangerna öppnar först 12:00 och när de öppnar är det löpande band, mat i kartong och nästa person - fort fort - köp köp men var inte långsam!

Mammor och pappor halvspringer med stirrande blickar och föser sina barn framför sig. Hela familjer med lurviga Musse Pigg öron på skallen. Det är ju kul det här eller hur?

Vart man än vänder sig om står det en timmes kö, en timmes kö, en timmes kö. Ändå går vissa karusellvagnar tomma medan folk väntar i kö.

Vi hittar en båttur som heter "A small world". Den har en smidig kö. Vi åker den flera gånger för att ha fått åka någonting i alla fall. Barnen älskar alla trädockor som står och nickar med stirrande ögon och vi åker genom världens alla hörn till monoton, fiolplinkande låt om att världen är bra liten ändå.

Det blinkar och glimmar och dockorna skrattar hysteriskt och jag tänker på Amerika mitt i allt och att det är nog så här en psykos upplevs? Helt overkligt galet?

Jag sneglar på barnen och de ler. Så länge de ler får jag bita ihop tänker jag.

Till slut lockar vi med oss barnen ut mot utgången för att påbörja en sen bilfärd hem mot Sverige.

Folk driver genom souvenirbutikerna, godisstånden och ut mot parkeringen där tusen och tusen bilar står parkerade. Det är som om det är uttänkt att det ska vara svårt att hitta ut ur parken?

Vi stannar till och frågar en vakt hur vi kommer ut till parkeringen?
Han börjar visa hos kringelikrokar och gestikulerar.

Tack nu går vi. Jag vänder mig om och lilla T är borta.
Var är hon frågar jag J?
Vet inte svarar han och börjar irra runt.
Hjärtat stannar i bröstet på mig och jag blickar ut över ett hav av gasfyllda ballonger, människor, maskotar, folk på styltor, musik som blandar sig med varandra.

Plötsligt ser jag allt som en film. Utan ljud. Allt blir tyst och det enda jag hör är min egen puls. Det dunkar så hårt i bröstet och jag skriker hennes namn.

Vart ska jag börja leta?

J säger till vakten att vi tappat bort vårt barn och vakten bara frågar förvånat ett barn?!

Han slår ut händerna i en uppgiven gest och visar med en min - här? Ja lämna ett signalement så får vi se.

Inget mer, inget mindre. Ingen megafon, ingen rutin.

Jag skiter i vakten och springer, knuffas, skriker hennes namn och mitt rop drunknar i havet av Disneytågets paradmusik.

Där. En liten tjej. Ja där - nej det var inte lilla T. Men där då - nej.

Hjärtat dunkar tårarna rinner.
Tankar flyger genom skallen - det är lugnt, det ordnar sig. Vad ska vi göra? Tänk om någon tagit henne? Vi kommer få hjälp. Franska polisen kan säkert sitt jobb, men varför hjälper inte vakterna oss.

Jag skriker, skriker, hennes namn. Folk bara stirrar. Jag stannar. Tittar igen. Fokus. Sortera folk ur tusentals.

Jag tar sats och skriker igen. Och där ser jag väl en liten kropp. Där framme, hundra meter fram börjar en liten tjej springa framåt.
Så fort jag ropar ser jag att hon stannar och försöker höra, springer fortare bort från mig.

Jag knuffar folk åt sidorna som korthus, försöker med några "pardon" men sen skiter jag i det med.

Jag ropar igen och hon vänder sig om i folkhavet och möter min blick.
Min älskade älskade T.

Hon gråter så hon kluckar med vovven hårt tryckt mot bröstet. Jag gråter och kramar så hårt jag bara kan. Pussar vartenda hårstrå på hennes huvud.

Hon säger:
- mamma jag vågade inte gå fram till någon och visa dem telefonnumren på armen. För även om de ser snälla ut så betyder ju inte det att det är lika med att de faktiskt är snälla?

När jag tittar på hennes arm har telefonnumren svettats bort i värmen. Så de hade ändå inte kunnat ringa oss.

Den lättnaden jag kände när jag hittade henne är obeskrivlig. Men det kändes som jag tappade all styrsel i kroppen. Som jag blev en geléblobb och vi bara satt där och kramades på gatan medan allt fortskred runt oss.

Folk stirrade.
Jag lät dem stirra.
Låt dem fortsätta köpa i denna park.
Låt dem som vill - göra detta.

Men sorry mina fina barn - er mor kommer aldrig mer besöka denna park...

Åskregn i Marais

I gränden vid Rue de Bretagne faller himlen.

Jag äter min falafel medan tunga stänk möter parasollet.

Kvinnan lagar mat och serverar med sitt barn på armen. Hon vilar i åskregnet. Andas.

Regnet tvättar rutor och bleck och lämnar dammstreck likt randig katt.

Himlen dov över husen,
och molnen lindar in folkets längtande suckar - äntligen lättar värmen från gata och trottoar.

Butiksägare står i sina butiker. Blickar ut genom skyltningen av vackra saker. Väntar på att himlen ska rivas itu. Öppna sig och väta portar och neonskyltar.

Jag ser fina saker jag vill ha men det är för dyrt och jag tar skydd från regnet under balkongerna. Det doftar blött tidningspapper, söt parfym och boulangeri.

Blickar upp i Parishimlen och lägger minnet av Marais gator i min ficka tills nästa gång.

Eiffeltornet här men ändå där

Vi tog Metron till Eiffeltornet idag. Sprang runt som förvirrade kloakråttor ett tag nere i underjorden innan vi hittade rätt.

Väl framme vid det magnifika, välkända tornet möts vi av det vi egentligen redan visste om - tre timmars kö - bara för att gå upp själv i trapporna.

För att åka hissen visste vi att vi skulle få köpa biljett på nätet och få "tid att passa" för att åka upp.

I den 32 gradiga värmen gick luften ur oss alla.

Nu stod vi precis under tornet men väntan att få åka upp kändes för tuff i värmen.

Vi kollade upp en buss utan tak - vi kanske kunde åka den istället? Ok 800 spänn för att åka runt i den. Nej tack. Dessutom tillsammans med 200 andra svettiga turister.

En halvliter vatten och en banan 50 spänn. Ja ni fattar. Man blir lätt ruinerad under Eiffeltornet.

Vi gick planlöst över bron mot Trocadero och kände oss minst sagt missmodiga.

Plötsligt ser jag en kabinmotorcykel - en Tuk Tuk-liknande sak.

- Vi tar den där säger jag till J.
Han i sin tur kontrar med att fråga vart vi ska och jag drar till med Rue des Batignolles som jag fått tips om i 17 arrondissementet. Där fransmännen själva är. Oexploaterad och lugn.

Vi frågar den coola fransosen i Tuk Tuken om han kan köra oss dit?

Han tittar på oss bakom sina pilotbrillor och med den rödrutiga skjortan uppknäppt till bröstet svarar han - Oui Oui!

Vi fäller ihop vagnen ( tack för att den är så liten) tränger ihop våra fyra rumpor på det röda galonsätet och spänner fast oss med det som finns.

Med tanke på hur trafiken är i Paris vill jag nästan göra det där korset över bröstet....

Signalhornet tjuter, vinden fläktar i håret, vi studsar högt när han kör över kullerstensgatorna med det franska bandet Louise Attaque på högsta volym i högtalarna. Musiken anses vara en blandning av fransk chanson och folkrock. Deras första album "Louise Attaque" har sålt i över 2,5 miljon exemplar helt utan någon annonsering över huvud taget.

Det kan jag förstå. Fantastiskt bra!
Och det passade att höra den musiken när vi slirade runt Arc de Triumphe och vidare in mot de mer orörda gatorna.

Barnen tjöt av glädje och jag tänkte att detta var bra mycket roligare än en busstur för 800 spänn!

Vi kom fram till gatan vi sökte och strosade upp mot en liten park där folk låg och halvsov under trädkronornas skugga, gamla gubbar spelade Boule och en mager men elegant gammal dam flanerade med sin väninna. I handen bar hon sin lilla papillons bajskorv i en servett. Som om det vore en varmkorv.

Ja man tager vad man haver heter det ju.

Det märktes att här var vi nästan de enda turisterna på gatan. Här var det mer vardag och folk käkade lunch på sitt lunchhak i dammiga byggkläder, morsade på varandra hit och dit och inte en enda souvenirbutik så långt ögat kunde nå.

Imorgon ska vi ta oss till några andra såna gator i Maraiskvarteren och leta skuggig tillvaro där.

Skugga skulle jag kunna köpa för pengar i detta 32 gradiga Paris.

H anmälde sig frivillig att badda sin storasysters panna med våtservetter i värmen.

Tror dock han tog saftigt betalt efteråt....smart.

Rue Mouffetard & Jardin des plantes

Bytte hotell idag igen. Fullt på vårt förra.

Vi räknade att vi har bott på 10 olika hotell, motell eller B&B under resan hittills.

Barnen börjar bära sig åt som backpackers och vilar sig på trunkarna lite här och där i väntan på vad som komma skall.

Vandrade längs Seine idag för att komma till en av Paris parker.

Den visade sig innehålla stadens äldsta zoo också. Det syntes på djuren. Stackars djur. Att vandra runt i en pytte bur i denna värme.

Vi lämnade parken och gick till de Latinska kvarteren istället.

Hittade Rue Mouffetard som kantades av mysiga fikaställen och affärer.
Väldigt lugnt och skönt. Inte alls så exploaterat som Montmarte.

Jag frågade Tuva vad hon skulle önska att göra nästa semester nu när hon efter år av längtan äntligen kommit till Paris.

- Jag vill åka till Belgien och parta. Men det funkar om vi tar flyget till USA, Marocko eller Ryssland och partar också.

Vet inte vad som är värst. Att min 7-åring föreslår flyg till sin fobiska mor eller det där med partandet....

Vi avslutade dagen med att testa Metron. Hur gör folk som är rullstolsbundna i Paris? Trappor och åter trappor, såg ingen hiss och inga rulltrappor och lika trångt som i parkeringshusen där det är som backa in i ett dockhus.

Parkeringsutrymmet på Tysklandfärjan framstår plötsligt som en balsal i jämförelse.

Imorgon ska vi dock utmana Metron igen. Lille H missade dagens Metrotur då han somnade i vagnen och han är väl den ende som är knäckt för det.

Så imorgon kör vi Metron och Eiffeltornet. Det senare T:s dröm sen år tillbaka.

Hot in Paris

Han backar säger jag till J.
Mycket riktigt. Bussen framför oss börjar backa på en enkelriktad smal gata mitt i Paris.

Bakom vår Volvo står en rad argsinta Renaulter.

Bussen närmar sig oss och J börjar backa. Någon har parkerat en bil, satt på varningsblinkers och gått iväg. Någon trycker på, vägrar börja backa. J får backa i en 90 graders sväng in på sidogata. Bakom honom ännu en backande bil.

Längre bort bakom oss en större Boulevard som vi ska ut på.

Baklänges.

GPS:en får solsting. Den väljer att paja mitt i Paris av alla ställen.

Den kickar igång och precis när den visar oss pilar i rätt riktning mot hotellet vi söker så dör den igen.

Men J är grym och han klarade det utan att köra ihjäl någon.

Cyklister och MC-förare bara öser på. Slickar bussarnas stötfångare och smeker sig förbi i någon märklig egen fil som de skapar för stunden.

Cyklister utan hjälm som plötsligt dyker upp bakifrån, glider längs bilens sida och in precis framför.
Sandaler på fötterna å baguette under armen.

En man hoppar på ett ben när han korsar vägen. Ett hopp på varje övergångsstreck.

Jag undrar varför? Ticks? Kul?
Han går som vanligt när han kommit över. Som om det var ett rutinjobb att hoppa övergångsställe.

Vi ger oss ut på vandring mot Montmarte och tvåvåningskarusellen som finns vid foten av Sacre Coeur.

Vi går efter kartan, stannar och äter, stannar och dricker.

Det är långt. Det är 30 grader varmt.
T börjar bli trött i benen och J bär på sin knakiga rygg. Men karusellen fick de åka för trettio spänn.

Jag vill minnas att jag någon gång i vintras tänkte - Paris i juli är det så smart det?

Nu har jag svaret - Njäääeee?!

Barnen har minst sagt varit tappra idag i denna medelhavsvärme. Mot kvällen somnade H i vagnen. Vi gick vilse på hemvägen och hamnade på en rätt risig gata.

Ja både flanörerna och gatan själv var risig och vi hade gått så långt att det började skymma.

Summering av dagen: Intryck finns det gott om. Shopping finns det gott om. Hittade en lustig butik där de sålde gamla franska leksaker och prylar från uppköpta lager. Gamla dockögon, trätyper, monster och saker som den kreative kan skapa smycken av.

Den där frågan som förföljt oss om huruvida vi har missat nåt eftersom det varit så folktomt där vi varit är nu besvarad - alla är i Paris.

Även vi.

Imorgon bitti ska jag göra allt som står i min makt för att hitta en sval glugg åt oss i någon park.

Å jag ska visa T Eiffeltornet men helst lite på håll för vi lär inte vara ensamma där heller.

Å så ska jag klä mig svalt och åka Metro istället för att gå.

Hoppsan i Avallon!

Vi kom ihåg att vi hade ett tvådagars stopp i Avallon påväg mot Paris.

Vi hade bokat ett rum i ett gammalt cementeri. Jag hade glömt bort det stoppet och blev så glad över att vi hade den upplevelsen kvar.

Väl framme möttes vi av ett stort stenhus inbäddat i grönska. En hel park kan man säga. Svalkande träd, pool, perfekta lekställen för barnen.

Det var tyst å stilla mitt ute på den franska landsbygden.

- Hallå?! Bonjour?
Vi sökte efter något tecken på liv. Klev in genom järngrindarna, gick fram till huset där en dörr stod på glänt.

Ropade. Lyssnade.
Inget svar.

Klev in i en makalöst vacker hall med tapeter i kolonialstil. Hallen gränsade till ett stort franskt lantkök med moderna detaljer.

Vi hann viska - oaooow innan vi avbryts av en fransk herre som kommer nerstapplandes, yrvaken eller vilken syssla vi nu hade avbrutit honom ifrån. Håret var trassligt i alla fall.

J sträcker fram handen och letar i huvudet efter franska ord som ska förklara vår närvaro i hans hall.

Mannen bara stirrar på handen och trycker oss framför sig ut på gården igen.

- Det här är privat!

- Oj stammar vi. Det var så tomt så vi...

- Vilka är ni? Familjen Wolf? Familjen ditt familjen datt?!

- Kempe? Piper vi fram.

- No no ingen Kempe. Jag har bara svarat er att vi hade rum.

- Ja och vi sa att vi ville ha det?

- Ja ja men någon deposition fick vi inte.

Då såg vi att de skrivit i vår bekräftelse "I stay at your depos."

....det betydde att vi skulle betalat nåt som vi inte uppfattat.

Sen fortsätter mannen - kan ni inte läsa skyltar?

- Ursäkta men vad menar du, säger jag?

- Det står på grinden att vi börjar jobba fyra här!

- Oj förlåt, på er webb står det incheckning från 14?

Han fnyser åt mig och där någonstans blev hans sagolikt vackra ställe skitfult och även om han snutit fram ett rum ur rockfickan hade jag aldrig stannat hos honom.

Så nu har vi checkat in på ett motell med pool efter vägen. Vi tröstar oss med iskall GT och att detta innebär att vi istället får en extra dag i Paris!

Eftersom inga bilder produceras idag bjuder jag på några bilder av blandad kompott från bland annat Villa Noailles i Hye'res. Ett designcenter numer, uppe på ett berg med makalös utsikt och med en vacker trädgård.

Sen kan jag konstatera att jag är trött på Latte och har gått över till Cappuccino!

Amour - Lyon

Vi svepte igenom Avignon och beundrade ringmuren med dess 39 torn, myllrande gator och intrycken bokstavligen knockade oss. Esteter och kreativitet kokade, rann, exploderade i denna stad. Överallt affischering, överallt hände någonting.

Inte ett tyst hörn.

Lite som ett vuxet Berlin från Romartiden.

Vi for vidare mot Lyon efter en sagolik vegetarisk lasange och vi tog oss ur parkeringshuset från helvetet. Som att försöka parkera i en hästspilta under jord. Inga Volvomått där inte.

I Lyon bor vi i ett hotell som ser ut som en gigantisk penna. På våning 33 med en makalös utsikt över staden.

Å jag är kär.

Lyon med sina vackra, ståtliga byggnader och floderna som flyter fram genom staden som två turkosa sjalar som glittrar i solen under valvbroarna.

Gränderna snirklar sig fram i skydd av fasaderna där dess ornament och grindar antagit ålderns färg.

Vackert, som att möta blicken på en högaktad äldre vän.

Jag hann tänka - jag vill lära känna, stanna, hinna dofta, hinna upptäcka, hinna vara.

Någon gång kanske det går.
Då kommer vi till Lyon igen.

Jag drömmer om det i natt.

Stormigt i Gombert

Vi har lämnat Hye'res och sov en natt i Gombert. En närort till Marsielle.

På hotell Etoile hade vi bestämt träff med Sophie och hennes familj.

Mysigt boende och härligt att träffa dem men vilken sömnig och märklig by.

Vi gick gata upp och ner och alla restauranger såg igenbommade eller fallfärdiga ut.

Vi gläntade på dörren till ett Crêperi, ytterdörren täckt med skrovligt insynsskydd.

Precis innanför dörren vid ett bord med en urblekt grönrutig pappersduk satt en dam. Rakryggad satt hon där. Klädd i något som liknade en neglige och med gulblonderat, uppborstat hår stirrar hon på oss. Hon blinkar med ögonlocken som är så tunga av azurblått smink att det tar en kvart för henne att åter se upp på oss.

Innan dess hade vi redan lämnat den bedagade teaterprimadonnan till sitt öde bland pannkakorna.

I väntan på att vi skulle finna en restaurang slank J in hos barberaren.

Han fick en stark lust att raka skallen just där någonstans mellan Crêpesprimadonnan och det ställe som slutligen skulle bli vårt val för att käka.

I väntan på att barberaren skulle bli klar drack jag och Sophie Martini Rouge för att smälta intrycken från dagen.

Stormen bar oss bokstavligen hem igen efter maten och hotellet var verkligen ett undantag från hela Gombert. Så vackert och så mysigt inbäddat i grönska. Som ett smycke i en sophög kan man säga.

Förlåt Gombert. Vi ses inte igen.