Glasäpple

Hon slängde sig i plyschsoffan som om hon var hemma. Väntade i solljuset och lät dammkorn segla ner likt outsagda bokstäver på hennes axlar. Fötterna dansade en tristessdans, gned sig mot tyget som gav tillbaka en brännande smärta. Hon smekte försiktigt ankeln för att mildra smärtan.

Hennes små handleder.
Mörka ådror avtecknar sig genom ljus hy likt skalet på ett glasäpple. Blicken fäst på golvet. Långt borta men ändå här. Undrande. Kanske tänker hon - när ska vi gå? Gå längs Södra Larmgatan ner mot Vallgatan, hoppa över kanalen och dansa i Fontänen? Lagom till klockan fyra ska vi gå hem så han öppnar för oss. Han står på trappen rentav och genom dörren strömmar doften av sockersmulig paj och nyplockade bär.

Du sa pappa.
Jag sa älskling.