När jag gick genom skogen idag. 100 meters höjdskillnad. Lätt. Å när den där vändautochinpåminalungorhostan överföll mig igen tänkte jag att jag borde vila. Men jag måste ju också äta. En linssoppa som får tårar och snuva att rinna. Renas från skit helt enkelt.
Vemodet satte sig bredvid mig på bänken. Asplöven fladdrade iväg när de insåg att här fanns inte plats för nåt mer än vemod och linssoppa.
Då tänkte jag att nu ringer jag farmor. Hon är den bästa att mota bort vemodet. Hon har förmågan att stoppa dagen i varma ullvantar och samtidigt pryda dem med kulörta lampor likt de som dinglar högt upp i murkna Folkparkstak, såna som kastar hallonsaft över längtande läppar.
Jag har köpt knallgröna gardiner för det matchar allt annat och kanelkakan ja den brast men vad gör väl det när jag kan åka på tivoli efter att jag rest förbi farfars hem och lämnat snusdosan till honom. Han har varit tjurig och personalen sa att han saknar snus. Fast han själv säger att han har. Kanske har jag en kanelsnäcka i örat när jag hör så dåligt men läkaren gav mig en tid klockan fyra inte två. Han som vrängde av sig rocken och sa att jag var för gammal. Att han inte hade tid. Honom har jag inte mycket för. Dä va skit men vadå? Vaggan jag sov i när jag föddes kanske jag kan ha på balkongen med blommor i. Fast det ser tokigt ut.
Om jag reser hemåt utan barnen inom kort ska jag fråga om jag får lov att sova hos henne.
Ett helt dygn med henne och hennes historier skulle få själen att dansa lite mer som på sommaren. Prata utan att vi avbryts.
Hela jag inlindad i en yllevante.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar