Just nu

Allt är lättare på sommaren. Inte så mycket kläder. Inte lika många måsten. Inte så mycket jobb.
Mycket mera vaken. Mer just. precis. nu.

Det är olika det där hur man känner. Vissa älskar ju hösten. Det är tur. Att inte alla känner som jag. Att inte alla människor står likt en lutande lada bland svarta trädsiluetter och undrar hur orken ska räcka ända fram tills dess att ljuset återvänder?

I natt har vi varit vakna. Baddat febrig panna. Lille H hade till och med feberyra. Flög runt i sängen och värjde sig för djur som kröp runt i sängen. Hans ögon mörka som skogsstjärn och alldeles förskräckt griper han efter mig och ber mig borsta bort alla småkrypen från lakanet.
Han såg verkligen alla dessa kryp. Han parerade dem precis så som man skulle ha gjort om det vore sant.

Jag tände lampan. Höll om. Vaggade medan svettpärlor trillade från hans panna.

I gryningen var han åter sig själv. Tack för det. Började bli orolig.
Idag ler han igen så smilgroparna bildar vattenhål av glädje! Jag dröjer mig kvar vid det vattenhålet. Sörplar i mig all glädje jag kan!

Imorgon åker jag i förväg till Värmland. Till de mörka skogarna. Där passar mörkret märkligt nog. Jag kryper gärna till skogs när jag kommer "hem".

Jag fortsätter till Sunne. För där minsann ska jag vårda mig själv. Ta hand om mig och mitt och jag. Tänka klart mina tankar, äta, träna, sova, vila, läsa och räta ut ett antal frågetecken eller inga alls?
Tur att även Värmland har SPA för trötta egon.

Intressant att få reda på hur det är att umgås med sig själv och sitt ego. I två dygn. Utan att prata med någon annan. Om inte andan faller på förstås. Bokade dubbelrum. En säng att dumpa alla tankarna i. Den andra sängen att dumpa själva kroppen. Sen kan jag från min ände börja nysta i tankarna, dra dem över till min sängända likt färglada luddiga ullgarnssnören, vända och vrida på dem och sen lägga dem åt sidan när jag sorterat ut vilka som kan vara något att bygga vidare på och vilka som är rena struntet.

Det finns soptunnor för det mesta. Där kan du kasta både tankar och gamla galoscher som du inte behöver.

Håkan Hellström sa en gång: "När folk tycker och tänker saker så är de ofta andra människor. Men när de känner något så är de alltid sig själva."
Jag tror det ligger något i det där. Det är så lätt att tycka en massa om precis allting. Men nån har ju i sin tur "tyckt" detta till mig?
Frågan är vad jag själv känner?

Jag ska ta reda på det nu, vad jag känner, i min lilla utvecklingsfas. Blev förbjuden att kalla det begynnande 40-årskris. Så jag har bytt ut kris mot utveckling.
Hittills har jag under kort tid tatuerat mig, klippt av mig håret, släckt FB, rensat telefonbok, avslutat anställning, anmält mig till alla lopp till en tjejklassiker år 2012.

Men nej. Inte ska vi kalla det kris.
Vi ska kalla det utveckling.

Det mår jag nog bra av. Att se det som ännu en ny fas i livet. Förhoppningsvis väntar fler faser där framme.

Och
en ny
Sommar

Luftsluss

Just nu befinner jag mig i en luftsluss. I ett andetag. Står på ett ben. Påväg.
Slutat på mitt jobb sedan 8,5 år tillbaka. Känns märkligt. Tomt. Vet inte vad som väntar. Kommer jag räcka till? Börjar känna mig som en ballong. Stor, luftfylld å alldeles svävande oviss om framtid och krav.

I samma veva kopplade jag helt ur Facebook. Fick lämna min telefon på jobbet så nu åkte jag och köpte en gammal konstig telefonmodell för fyra hundra spänn för att inte känna mig helt isolerad.
Märklig känsla att inte vara med där ute bland alla andra som umgås via nätet. Men jag tröttnade på att aldrig gensvar gavs i verkligheten. Att vi aldrig möts där i frostig höst. Kött och blod?

Ville kolla hur det blev om jag la ner skyltfönstret som Facebook tillslut kändes som. Ville kolla vad som hände om jag slutade driva i mina relationer.

Vad hände?

Det blev väldigt tyst. Tyst. Tyst.
Något litet sms trillade in. Men inga verkliga, nära, nu kontakter. Bara det där lätta, enkla, totalt kravlösa. Sms. Så lätt att fråga hur läget är. Så lätt att vänta med att ta in svaret tills man känner för det.

Så enkelt.

Allt ska vara så enkelt och icke jobbigt.
Till och med relationer?

Tur att jag valt att backa.
Det är väl då ljuset landar där det ska.
Där gräset kommer växa. Där man ser att man får något gensvar.

Ja. Jag låter bitter. Just nu känner jag mig nog mest ledsen. Besviken. Jag förstår att det inte är så viktigt att vara nära. Visa engagemang.

Det gör ont att inse.

Idag är jag tacksam för den lilla stunden med H när vi åt lasange på torget.
Tacksam för att doktorn så fint frågade lille H om det var ok att han drog upp hans tröja för att lyssna på hans lungor. Respektfullt mot min lille son.
Jag är så tacksam för att min dotter hade så roligt när hon testade att måla akvarell - stora röda hjärtan som flöt ut över pappret som exploderad kärlek.

Julmusiken gjorde mig varm idag.

För dem som var

Alla helgons dag.
De vi minns och saknar. Vi tände ljus för svärmor. Farmor. Min mans mamma.
Strosade över kyrkogården tillsammans med alla andra som saknar gamla, bebisar och barn.
Jag skämdes lite. Här går jag med oro i magen över att mista livet för tidigt. Jag eller någon annan. Men jag lever ju nu?

Vad hjälper det att oroa sig innan det händer? När det händer så gör det ju det oavsett om jag oroat mig eller ej?

Lev nu. Jag kan ju?

Är rädd att mista allt jag älskar och tror att jag i min oro försöker kontrollera det okontrollerbara. Förbereda mig på hur det skulle vara OM det hände?

Vilket inte går.
Slöseri med tid.
Ja förmätet nästan.

Jag och mina älskade finns ju nu?

Älska.

Nu.