Just nu

Allt är lättare på sommaren. Inte så mycket kläder. Inte lika många måsten. Inte så mycket jobb.
Mycket mera vaken. Mer just. precis. nu.

Det är olika det där hur man känner. Vissa älskar ju hösten. Det är tur. Att inte alla känner som jag. Att inte alla människor står likt en lutande lada bland svarta trädsiluetter och undrar hur orken ska räcka ända fram tills dess att ljuset återvänder?

I natt har vi varit vakna. Baddat febrig panna. Lille H hade till och med feberyra. Flög runt i sängen och värjde sig för djur som kröp runt i sängen. Hans ögon mörka som skogsstjärn och alldeles förskräckt griper han efter mig och ber mig borsta bort alla småkrypen från lakanet.
Han såg verkligen alla dessa kryp. Han parerade dem precis så som man skulle ha gjort om det vore sant.

Jag tände lampan. Höll om. Vaggade medan svettpärlor trillade från hans panna.

I gryningen var han åter sig själv. Tack för det. Började bli orolig.
Idag ler han igen så smilgroparna bildar vattenhål av glädje! Jag dröjer mig kvar vid det vattenhålet. Sörplar i mig all glädje jag kan!

Imorgon åker jag i förväg till Värmland. Till de mörka skogarna. Där passar mörkret märkligt nog. Jag kryper gärna till skogs när jag kommer "hem".

Jag fortsätter till Sunne. För där minsann ska jag vårda mig själv. Ta hand om mig och mitt och jag. Tänka klart mina tankar, äta, träna, sova, vila, läsa och räta ut ett antal frågetecken eller inga alls?
Tur att även Värmland har SPA för trötta egon.

Intressant att få reda på hur det är att umgås med sig själv och sitt ego. I två dygn. Utan att prata med någon annan. Om inte andan faller på förstås. Bokade dubbelrum. En säng att dumpa alla tankarna i. Den andra sängen att dumpa själva kroppen. Sen kan jag från min ände börja nysta i tankarna, dra dem över till min sängända likt färglada luddiga ullgarnssnören, vända och vrida på dem och sen lägga dem åt sidan när jag sorterat ut vilka som kan vara något att bygga vidare på och vilka som är rena struntet.

Det finns soptunnor för det mesta. Där kan du kasta både tankar och gamla galoscher som du inte behöver.

Håkan Hellström sa en gång: "När folk tycker och tänker saker så är de ofta andra människor. Men när de känner något så är de alltid sig själva."
Jag tror det ligger något i det där. Det är så lätt att tycka en massa om precis allting. Men nån har ju i sin tur "tyckt" detta till mig?
Frågan är vad jag själv känner?

Jag ska ta reda på det nu, vad jag känner, i min lilla utvecklingsfas. Blev förbjuden att kalla det begynnande 40-årskris. Så jag har bytt ut kris mot utveckling.
Hittills har jag under kort tid tatuerat mig, klippt av mig håret, släckt FB, rensat telefonbok, avslutat anställning, anmält mig till alla lopp till en tjejklassiker år 2012.

Men nej. Inte ska vi kalla det kris.
Vi ska kalla det utveckling.

Det mår jag nog bra av. Att se det som ännu en ny fas i livet. Förhoppningsvis väntar fler faser där framme.

Och
en ny
Sommar