torsdag 29 september 2011

Vill du ha kvittot?

Jag har frusit i natt. Svettats. Klibbat fast i lilla H och hans mjuka nacke. Tagit hans hand i min, pillat på en liten nagelflisa som lossnat.
Stirrat ut i mörkret och funderat över om kroppen kommer bestämma att jag ska bli förkyld eller inte.
Ändå rullade jag ur sängen i morse. Fast jag egentligen inte orkade.
Hjälpte barnen, klippte sönder försmå strumpbyxor – bort med foten och vips ett par nya pants. Borstade tänder, serverade frukost till bakgrundsljudet av "Aj sluta knuffas, ta din egen kudde, jag ser inget, flytta dig, ge mig nallen".
Hela tiden med mina tankar någon annanstans. Jag vet att jag ska tänka på det jag gör här och nu, där och då. Precis så som jag gjorde i mörkret. I natten då jag höll H i handen. Då var jag bara där. Nästan. Tänkte lite på om jag skulle stanna eller gå. Men ändå.
Till jobbet kom jag ju i alla fall. Känner att det kryper i hela kroppen och jag vet att den är på väg.
Känslan.
Av att
Inte
Våga
Hoppas
Jag kan till och med ge J en inbjudan. En hint.
Du min älskade nu kommer den.
Den svarta rullgardinen.
Fast jag behöver inte säga det till honom egentligen. För han vet. Han kan se det på hur jag rör mig. Han ser hur mina händer ändrar rörelsemönster. Sveper över osten, brödet, pennorna, blocket, skurhinken, vattenkannan och ingenting och varför kan vi aldrig städa? För h-vete, brukar jag också lägga till.
Han säger lugn.
Han säger att det löser sig. Det där var-dag-lig-a.
Det där som MÅSTE.
Det där som övrig tid i mitt liv är en liten grej men som viss tid blir som att himlen ramlar ner.
Poff!
Bara sådär. Lika ögonblickligen som saker kan hända faller den ner med ett fett konstaterande.
Välkommen till ett par veckors helvete.
Och tillsammans med sitt fall drar den med sig natten över mig.
Då sörjer jag att jag aldrig kommer finnas för evigt. Att det inte finns några garantier. Inga garantier för att hålla H i handen. Inga garantier för att det jag älskar finns kvar i morgon.
Då glömmer jag att livet är nu.
Då sörjer jag imorgon och att jag inte vågar hoppas. Att tilliten sagt hejdå nu sticker jag från dig!
Då gråter jag när jag möter lyckans blick, fast jag egentligen bara tycker att den är vacker. Sanningen är ju den att jag är rädd att den bara är på snabbvisit. Hos just mig och mitt liv.
Då är jag beredd.
 För jag vet att i stunder då lyckan står som en solmogen visdom högt på himlen.
Ja då kan det smälla.
För jag vet att i stunder då jag älskat som mest skrattat djupt ner i magen av lycka.
Då har det smällt.
Högt.
Då har allting, från ingenstans, bara gått och dött.

Det är då jag måste fortsätta vara modig.
Precis som alla andra dagar.
Modig är jag väldigt ofta. För det är inte ovanligt att jag känner en gnutta mod. Det hör till vanligheten att vara det när jag är så rädd.
Å jag vet att när själva kvittot väl kommer.
Kvittot för en kvinna. Som vet att hon inte väntar ett nytt liv. När livet plötsligt frågar - vill du ha kvittot? Och jag vrålar, djupt inlindad i min svarta rullgardin - ja ja ja för tusan hit med kvittot!
Ja då går det över.
När jag äntligen fått kvittot på att jag är kvinna. Då känner jag livet rusa i ådrorna igen. Tveksamt och trevande. Men ändå.
Och jag skiter i att jag är rädd och öser på.
Slirar över livets lera och tänker att mig ska dom inte få.
För då vet jag att det troligen finns en gryning att vakna till. Även imorgon.
Fram tills nästa gång.

onsdag 28 september 2011

Röker du?

Hur har det gått idag? Fick du provat ut den? Aha. Gick det bra? mmmm MMmm MMM...nä nä näää. Men det gör du nog. Du får väl klippa av den. Ha ha ha. Sätt en lapp på spisen. Då glömmer du den nog. Eller jag menar då glömmer du den nog inte. Går den långt ner över öronen? Ha ha nä inte så näe. Du är väl härlig. Du får sätta dig på huk. Hur är det med gubben idag då? Hääää....ja det är väl klart. Han gick i hasorna på mig hela dagen. Nu håller vi tummarna för att du är likadan denna gången med. När ska du till röntgen? Om tre veckor. Då ser de om det hänt någonting. Då är det ännu bättre. Chocka den nya läkaren.
Jag glömmer aldrig när du var hos den där gynekologen och han frågade om du rökte. Jag är hemma vid åtta så får vi se när du får tag på Jan. Ingen fara. Ha det gott. Ja absolut.
Säger vi.
Hej.

måndag 26 september 2011

Rummet

Jag öppnade dörren till hemlig-rummet.
Det där rummet som man vill vara ensam med sig själv i tillsammans med nöden som inte kräver någon lag.
Den dörren öppnade jag. Och möttes av en ansträngd blick.
Det var han.
Han som en gång till och med skällde ut mig för att han inte fick använda vilket typsnitt han ville i en annons.
Annonsen som jag skulle producera åt honom.
Hur kunde jag bestämma typsnitt då?

Där satt han nu med byxorna vid anklarna och med huvudet i händerna.
När jag i vinddraget tittade ner på honom tittade han upp på mig.
Det kändes som evigheter. Lika länge som jag levt stod jag nog där. Det är ungefär 37 år.
Stirrade på honom.
Innan jag fick en slags kroppslig elektrisk stöt i mig. Då när jag insåg vad jag just beskådat.
Min arm lyckades svepa igen dörren igen och jag utstötte ett Ahhhhh och försökte liksom skaka av mig synen.

Och plötsligt fick jag känslan av att ha ett övertag.
Jag menar. Även de som bestämmer skiter.
Det fick jag fysiskt bevis på.

lördag 24 september 2011

Stjärnfall

Luften är alldeles krispig. Som skalet på ett grönt äpple. Svalt och Septembermörkt valv täcker oss när vi går där under lyktstolparnas vida hattar. Gräshopporna gnider täckvingarna mot varandra och sjunger om livet.

Du och jag min fina man. Vi följer varandra hem i mörkret efter en kväll hos vänner. Vi har lånat två vagnar att köra våra barn i. Bäddat in dem i vita plädar så de liknar små isbjörnar där de sitter och fnittrar.

Jag har själv starka minnen från min egen uppväxt när mamma och pappa körde hem oss, mig och min bror, i en skottkärra. Jag minns att jag låg på rygg under en varm filt och tittade upp i stjärnklar himmel. Följde min varma andedräkt som bildade rökmoln likt en orm upp, upp, upp.

Jag möter mina barns blickar. Ser hur de myser och känner spänningen i det ovanliga. Så här sent brukar vi inte vara uppe. Såna här nattliga promenader brukar vi inte gå. Men mamma och pappa skjutsar oss i varma vagnar. Det är OK. Jag är trygg.

Att höra lilla H:s röst när han förundrat konstaterar att han inte ser några stjärnfall och i samma andetag undrar vad det är, gör mig så vansinnigt lycklig.
Att höra lilla T rabbla sin önskelista inför jul fast det bara är September gör att jag minns min egen förväntan inför högtider och händelser.

Det är som att leva livet dubbelt. Allt jag njutit av som barn, njuter jag av igen genom mina barn.
Och det bästa av allt är att göra detta tillsammans med min älskade J.
Att gå bredvid honom och känna värmen från hans kropp, känna hans arm nudda min, är som sockerdricka som rusar genom blodet. Att uppleva tystnaden och andhämtningen när vi pressar vagnarna framför oss i galet-branta-uppförsbacken-hem-till-oss, är maximal trygghet för mig.

Vi fyra. Gänget i backen som letar stjärnfall och drömmer om julen.

Någon gång ska jag ta med lilla H till observatoriet och titta på stjärnhimlen. Kanske ser han sitt första stjärnfall just där?

fredag 23 september 2011

En gång om året

Ses vi. Den gruppen som fördes samman för snart 7 år sedan när vår dotter föddes. Då lite trevande med barnen i fokus som kröp omkring i en galonklädd pool och dreglade.

Idag ses vi när dessa små bebisar blivit skolbarn och är mitt i "frontalkrockarnas tid".

Vilken tur vi har. Att vi fortfarande vill träffas. Att vi har något att säga varandra trots att åren gått och dreglet har ersatts av små minivuxna som har huvudet fullt av kärlek, funderingar och tankar.

Och jag känner en sån enorm kärlek till dessa barn som jag haft äran att följa sedan spädbarnstiden. De små bebispojkarna som nu är små killar med yviga frisyrer, gester likt små tonåringar men med oskyldig blick och rosor på kind. Sådär som att de knappt eller precis förstått vad livet självt förväntar sig av dem. I morgon. Inte längre än så. Men i morgon.

De små torktumlade skjortorna luktar fortfarande bara tvättmedel och dagis. Och ändå ser man framtiden i deras små anletsdrag.

I min dotter ser jag den lilla tjejen tillsammans med sina killkompisar. Hon med sin nya scarf prydd med fredstecknet och med glasögonen som halkat ner lite på näsan. Är det hon som kommer bli veganen i gänget? Fredskämpen? Filosofen?

Jag önskar av hela mitt hjärta att denna grupp av människor kommer att fortsätta att mötas. Från spädbarnsålder och livet ut. Att den osynliga nerven av gemenskap sitter fast och för alltid skickar signaler om gemenskap, äkthet och vansinnig trygghet.

Jag älskar att skratta med er och jag älskar att tillsammans med mina egna barn uppleva era fina barn.
Dubbel glädje.
Kärlek maxi.

torsdag 22 september 2011

Utan filter

Rakt igenom. Mitt i hjärtat.
Först stirrade jag bara på orden som han skrivit.
Han som ser ut som lilla Fridolf. Han har ingen fru och kan inte göra som hon säger. Men ändå.

Någonstans inom honom fanns ändå orden till mig. Jag som har jobbat tillsammans med honom i snart nio år. Många gånger har jag undrat varför han inte tittar upp i korridoren. Varför han inte pratar. Varför han är så arg?

Men idag skrev han till mig att jag var färgklicken i en grå vardag. Att jag var ljuset. Att han hade behov av allt detta och han skulle sakna mig.

Sakna mig?
Jag visste inte ens att han hade sett mig under dessa år.

Jag förundras över hur vi människor går förbi varandra varje dag. Vi kanske tänker något fint om den vi möter. Men vi säger inget. Förrän det är för sent.


Säg något idag. Till någon du tycker om. Eller till någon du inte känner men vill tycka om. Eller. säg. bara. hej.