Tjejklassikern avklarad!

Nu är vi klara mamma och jag!
Vi har vår klassiker.

Det började vid nyår. Jag frågade mamma om vi skulle göra klassikern ihop. Först sa hon bara: Oj!?

Dagen efter hade hon anmält oss till första loppet!

Sen har vi peppat varandra att träna under året. Å varje lopp har inneburit att vi haft en helg ihop någonstans i landet.

Vi har ätit gott, skrattat, flamsat, ja umgåtts och slitit i svett ihop. Pratat, pratat å pratat! Så mysigt.

Så även denna sista helg. Vi gick i Gamla stan och laddade med bakelser och gick sen å åt på Restaurang Sjögräs. En jättefin restaurang på Timmermansgatan 24. Nära Maria Torget.

Sen sprang vi Lidingö tjejlopp idag som alltså var det sista loppet i vår klassiker! Mamma har varit sjuk så hon skulle gå...men hon kunde inte hålla sig så hon sprang allt ändå tokan!

Jag kan mycket väl tänka mig att göra om loppet. Det var så härligt att springa i skogen!

Vi sitter i bilen på väg hem från Stockholm och jag ska med till Värmland och göra ansiktsbehandling imorgon. Fick det i present förra året och vad passar väl bättre än att göra en sån nu efter att ha klarat en klassiker?!

Heja mig och mamma måste jag säga!

Där sitter mitt liv, under lampans sken

Jag stannar upp utanför. Hämtar andan efter en timmas jogg i ösregn.

Blir ståendes. Imma som kryper uppåt på köksfönstret. Liknar siluetten av ett fjäll och stearinljusets låga tecknar ett norrsken mitt i allt.

Kökslampans sken kastar en slöja över mina barns nedböjda huvuden.
De sitter försjunkna i måleriet.

Färgerna rinner över pappren och penslarna ligger över hela köksbordet.

Lilla H har hittat en liten hemsydd förklädesklänning med knäppning i ryggen. Den har han kränkt på sig med knapparna fram och den är så liten så den är mer väst än klänning.

Men det är fint. Fint att vilja ha på ett visst sätt. Det här är jag. Det här vill jag.

Jag går in och båda barnen lyfter blicken och säger att jag borde sätta mig med dem och äta.

Ska du inte äta mamma?

Tiden har stått stilla märker jag. De ser inte att jag precis kommit in. Att svetten rinner. Men ändå tror de att jag aldrig varit borta. Å de har ju målat fjärilar och lekt affär. Allt det där.

Jag älskar att de sitter där mitt emot mig. Dinglar med benen, sörplar soppa och hon säger att hon lärt sig dansa polka idag. Kan du det mamma?

Jag älskar när de sitter där under Kökslampans sken och målar. Och just då känns det som inget ont kan hända. Att allt bara är lugnt. Varmt. Som en kofta.

Allt som är mitt liv sitter där med stearinljus å fisksoppa och väntar på mig.

Det är jag obeskrivligt tacksam för.

Om henne

Hon liksom tar sats. Försiktigt men ändå.
Eftertänksamt formulerar hon orden, tittar upp i taket, hittar orden i en utandning och lägger pussel med dem och bilden framträder.

Allt känns så tydligt när vi tittar på det som vi just sagt till varandra.
Som om vi tränat på att komma till slutsatser. De självklara.

Ändå inga plattityder kan jag tycka.

För vi skulle kunna sagt saker som "det finns ingen som helst anledning till oro"

Men så säger vi inte.
Det är mer så att hennes ord kommer försiktigt. Några till. Bildar en helhet och rinner fram. Tar oväntad riktning ibland. Stannar upp och en insikt landar i mig.

Jag tycker om henne. Hon är klok. Så mycket tankar hon bär på tänker jag och jag hinner bara få ta del av några de stunder vi ses.

Kanske varannan månad. År efter år och varje gång förundras jag över att vi bara pratar där.

En specifik plats, ett specifikt mål och sen skiljs vi åt igen.

Tills nästa gång luggen blir för lång.
Under tiden tänker jag på vad vi sa.

Insikt.

Dansa, pausa

Jag hörde ljud inne i gränden. Dova dunkande beats.
Kikade in och såg ett myller av folk som dansade.

Och folk sällade sig till de som dansade lyckligt i gränden. På lunchen.

Likaså jag. Jag ville också vara med. Dansa disco på lunchen varje dag gör jag ju tyvärr inte. Å inte spontant i Viktoria passagen.

Jag hör att detta kallas "lunch beat" och att det sprids via sociala medier vart dansandet kommer att dyka upp i stan.

Lite varstans poppar det upp och folk som går förbi blir sugna på att haka på. Nyfikenheten tar över ordning och reda och bråttomkänslor på lunchrasten.

Man ska bara dansa lite först.
Jag förundras över hur glada och svettiga alla är. För att dansa spontant i en gränd?

Dansa kan man ju göra på gymet eller hemma eller på krogen men där ser jag ingen som är så glad som här i gränden?

Är det för att man känner sig som en del i en spontant skapad gemenskap? Att det i våra frusna skandinaviska hösthjärtan känns lite exotiskt och tokigt att börja dansa på gatan?

Så enkelt i alla fall. En man tar en högtalare, sprider på nätet att han ställer dig i en gränd en viss tid å dag och sätter på bra musik. Kom och dansa!

Sen är en hel hög med människor lyckligare den eftermiddagen av sitt dansrus.

Mer sånt.

Vi tog in på pensionat

Det finns en man som ser mig utan filter.
Han som tittar på mig och rakt in och ser det jag knappt vet om. Det hittar han.

Han som känner mig så väl att jag knappt behöver säga ord innan han redan förstått.

Vet hur han ska lägga sin hand på min och hur han ska stryka mitt hår ur mitt ansiktet.

Så att jag alltid känner en helhet. Och den där känslan varje morgon när jag vaknar - tacksamhet för att jag får ännu en helt ny dag med honom....

Att vara med honom är som sockerdricka för själen.

Vi tog in på pensionat och låg på bryggan å åt chips.
Hörde bandet soundchecka inför kvällen och vi såg bastubadare som hoppade i havet.

Varje år gör vi den resan och varje år blir jag lika kär igen.

Tack för att du finns min fina J.

Lite gympa å Orust

Vi började morgonen med gympa. Hela familjen rusade omkring på Friskis och Svettis i Majorna.

Barnen skulle bäras på ryggen vid ett tillfälle och jo tack det kändes. Lille H skrattade så han kiknade när jag skumpade runt med honom.

Sen ett bad medan jag läste Två dagar och drack kaffe. Jag brukar dra fram fåtöljen och sitta i dörröppningen och kolla när mina två söta badar. Läsa och bara vara och inte förrän de är skrynkliga som små russin om fingrar och tår vill de gå upp.

Varför blir man skrynklig om fingrar och tår förresten när man ligger i ett bad?

Nu är Mr Right och jag på väg mot Orust och Slussens pensionat. Där ska vi enligt tradition lyssna på "vårt" band - TSOOL och sova över i ett Bohuslän i höstskrud.

Barnen hemma med barnvakt och skåpen fulla med godis, chips och pizza så de klarar sig i sockerhuset en natt!

Nu ska jag försöka andas och ta in att det är vår kväll ikväll. Den första på väldigt länge!

Jag ska hinna titta på honom länge, prata med honom länge, fantisera om framtid och ta en lång promenad vid havet och leta sommarstugor.

Han sa att vi kunde drömma om att vi har en egen sommarstuga...

Det har jag inga problem att drömma om.

Gris-uggla

Tio påsar på rad i hallen. Flera ska åka iväg till tippen och ett par till loppis.
Befriande att slänga.

Vi kom igång ändå någonstans mot eftermiddagen igår. Röjde och slängde.

Lille H hittade gamla cd-skivor som han ritade av. Han tränar på att rita cirklar och berättar för oss att man först måste föra handen över pappret i en cirkelrörelse innan man väl sätter ner pennspetsen och drar sin cirkel.

Smart tänkt.

Cirkeln blev sen ugglor och ur ugglan föddes gris-ugglan.

Å hur låter gris-ugglan frågar jag?
Lille H knorrar som en riktig gris så gomspalten fladdrar följt av ett ljust och skört - ko kooo!?

Så bra. Det ska jag ha som ringsignal.
Snacka om krock. Precis som livet självt. Ett stort knorrande följt av ett förvånat ljust och hoppfullt "ko kooo"

Långsamma lördag

Idag är en sådär långsam dag.
Trots att jag gick upp sju med lille H och sen stack iväg och tränade Core.

Fina Karin hade sitt första core-pass som instruktör och det gick strålande!
Ett tufft pass.

Nu sitter jag här i köket och dricker kaffe och kommer inte vidare ner i duschen.

Finns massor vi kan göra här hemma. Vi kan rensa ut massa kläder, lägga ut prylar på nätet till försäljning, plantera om växter, snickra trösklar.

Men allt jag gör är att vila hakan i händerna och stirrar på tomater och citroner som ligger i skålar på bordet.

Jag ser att H har tejpat en av citronerna runt magen. Han menar att de snurrar lättare med den tejpen på.

Ja kanske det....

Förvånande nog var han långhårig

Ramlade in genom dörren till Kamratgården. Den heter så, gården där IFK håller till. Det vet jag nu.

Jag möter en bekant blick. Och förvånande nog hade han numer längre hår? Eller var det inte Anton Hysén som jag sett på tv?
Aha det är visst Tobias Hysén - hans bror.

Men den där blicken är lika. Intensiv och trots att jag säkert levt i ett sekel mer än honom blir jag larvigt förtjust där i ögonblicket på tröskeln.

Försöker morsa lite coolt och liksom titta nonchalant åt ett annat håll. Men trots att huvudet vänds åt ett annat håll är blicken kvar på honom. Och plötsligt vet jag inte hur jag ska bära mig åt och liknar nog mest en överexalterad hund som inte vet om han ska sitta, skita, bita eller räcka vacker tass.

Det slutar med att jag, efter att jag och fotografen fotograferat all inredning som vi levererat till dem - för DET var ju syftet med att jag var där, ja efter det får jag sitta på Tobias Hyséns plats i omklädningsrummet. Så nära så jag kunde pilla lite på dragkedjan i hans märkesneccesär.

Å egentligen ville jag bara säga att jag faktiskt inte bryr mig alls.
Men det var roligt att gå in i rollen som om att det plötsligt betydde nåt. Att jag skulle bli impad av en fotbollsstjärna liksom. Nä så att det är lugnt. Det är det faktiskt....

Jag som inte ens vet vad en förste femma är....

Sen åkte jag hem och klättrade upp på utkiksberget med barnen.

I solstormen låg vi på rygg och åt plommon på en filt. Tätt tätt ihop så blåsten inte skulle slingra sig in emellan oss.

Jag bara låg där och höll om mina barn och mitt i den stormiga blåsten värmde solen fortfarande på nåt vis.

Ljungen under filten kändes som en mjuk madrass och jag vill så gärna ligga på den där filten uppe på berget igen innan vintern.

Titta upp i himlen och se molnen forma om sig så att de liknar glassar, hundar gamla damer och någon som hoppar häck?

Men just nu är byxorna för trånga och det gör sig påmint när man åker tåg. Ska försöka göra nåt åt saken nu faktiskt. Bli lite lättare.
Men jag tycker nog det är lite trist att räkna poäng och väga sig.

Men så får det nog bli ett tag så det blir lite lättare att ta sig runt milen i sista loppet i Tjejklassikern.

Stockholm station är nu nära.
Ha en solig dag!

Och våra skuggor talar om hösten

Hon sa det så självklart och med en förhoppning i rösten. Konstaterade att det var den 1 september när vi gick igenom skogen i lördagsmorse.

Vi var på väg till spårvagnen för att åka in till stan och ha en dag på stan. Bara hon och jag. Min kloka lilla 7-åring.

- Mamma ser du, våra skuggor talar om hösten.

Med solen i ryggen kastades långa skuggor framför oss där vi gick över gatan bland fallna blomblad och äpplen.

Hon hade så rätt. Jag förvånas varje gång hon sätter ord på nuet. Så direkt. Så närvarande och alltid så vackert och finurligt beskrivande.

Att vandra genom Haga med hennes lilla hand i min. Prata om livet om det vi ser. Shoppa. Fika. Det är som sammet för själen.

Min lilla stora bästa kompis. Min dotter. Tänk att jag har lyckats skapa mina två fina barn tillsammans med min man?

Det känns liksom obeskrivligt. Å de är sina egna små individer, med egna infallsvinklar, egna sätt att hantera situationer, egna humör, egen humor, egenheter så olika varandra trots att de är syskon.

Två små människor och jag ska göra allt som står i min makt för att de ska få ett underbart liv.