Ses vi. Den gruppen som fördes samman för snart 7 år sedan när vår dotter föddes. Då lite trevande med barnen i fokus som kröp omkring i en galonklädd pool och dreglade.
Idag ses vi när dessa små bebisar blivit skolbarn och är mitt i "frontalkrockarnas tid".
Vilken tur vi har. Att vi fortfarande vill träffas. Att vi har något att säga varandra trots att åren gått och dreglet har ersatts av små minivuxna som har huvudet fullt av kärlek, funderingar och tankar.
Och jag känner en sån enorm kärlek till dessa barn som jag haft äran att följa sedan spädbarnstiden. De små bebispojkarna som nu är små killar med yviga frisyrer, gester likt små tonåringar men med oskyldig blick och rosor på kind. Sådär som att de knappt eller precis förstått vad livet självt förväntar sig av dem. I morgon. Inte längre än så. Men i morgon.
De små torktumlade skjortorna luktar fortfarande bara tvättmedel och dagis. Och ändå ser man framtiden i deras små anletsdrag.
I min dotter ser jag den lilla tjejen tillsammans med sina killkompisar. Hon med sin nya scarf prydd med fredstecknet och med glasögonen som halkat ner lite på näsan. Är det hon som kommer bli veganen i gänget? Fredskämpen? Filosofen?
Jag önskar av hela mitt hjärta att denna grupp av människor kommer att fortsätta att mötas. Från spädbarnsålder och livet ut. Att den osynliga nerven av gemenskap sitter fast och för alltid skickar signaler om gemenskap, äkthet och vansinnig trygghet.
Jag älskar att skratta med er och jag älskar att tillsammans med mina egna barn uppleva era fina barn.
Dubbel glädje.
Kärlek maxi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar