Just nu befinner jag mig i en luftsluss. I ett andetag. Står på ett ben. Påväg.
Slutat på mitt jobb sedan 8,5 år tillbaka. Känns märkligt. Tomt. Vet inte vad som väntar. Kommer jag räcka till? Börjar känna mig som en ballong. Stor, luftfylld å alldeles svävande oviss om framtid och krav.
I samma veva kopplade jag helt ur Facebook. Fick lämna min telefon på jobbet så nu åkte jag och köpte en gammal konstig telefonmodell för fyra hundra spänn för att inte känna mig helt isolerad.
Märklig känsla att inte vara med där ute bland alla andra som umgås via nätet. Men jag tröttnade på att aldrig gensvar gavs i verkligheten. Att vi aldrig möts där i frostig höst. Kött och blod?
Ville kolla hur det blev om jag la ner skyltfönstret som Facebook tillslut kändes som. Ville kolla vad som hände om jag slutade driva i mina relationer.
Vad hände?
Det blev väldigt tyst. Tyst. Tyst.
Något litet sms trillade in. Men inga verkliga, nära, nu kontakter. Bara det där lätta, enkla, totalt kravlösa. Sms. Så lätt att fråga hur läget är. Så lätt att vänta med att ta in svaret tills man känner för det.
Så enkelt.
Allt ska vara så enkelt och icke jobbigt.
Till och med relationer?
Tur att jag valt att backa.
Det är väl då ljuset landar där det ska.
Där gräset kommer växa. Där man ser att man får något gensvar.
Ja. Jag låter bitter. Just nu känner jag mig nog mest ledsen. Besviken. Jag förstår att det inte är så viktigt att vara nära. Visa engagemang.
Det gör ont att inse.
Idag är jag tacksam för den lilla stunden med H när vi åt lasange på torget.
Tacksam för att doktorn så fint frågade lille H om det var ok att han drog upp hans tröja för att lyssna på hans lungor. Respektfullt mot min lille son.
Jag är så tacksam för att min dotter hade så roligt när hon testade att måla akvarell - stora röda hjärtan som flöt ut över pappret som exploderad kärlek.
Julmusiken gjorde mig varm idag.
Hej Camilla! Fantastisk blogg, mer behöver inte sägas. Jag beundrar ditt sätt att uttrycka dig i skrift.
SvaraRaderaIntressant att du lämnat Facebook. det har nämligen jag också, efter att under flera år varit mer eller mindre hyperaktiv. Tyckte att det började kännas obekvämt med sättet man använder Facebook. Plastigt, onaturligt och som du säger, man höll kontakten med folk bara för att det var så enkelt, så bekvämt. Men fanns ett verkligt intresse för varandra där tro?
Uppenbarligen inte. Idag, utan Facebook är allt tyst. Ingen hör av sig, ingen kontakt. Jag gör det å andra sidan inte heller. Jag är, tro´t eller ej - glad att jag lämnat Facebook. Mitt konto finns där, men är pausat. Som fruset i en plötslig och oväntat uppkommen istid.
Jag njuter av livet. Lägger tiden på min son, min fru och alla nära och kära. Människor som inte använder Facebook som sitt sociala nätverk. Människor som fortfarande tror på verkliga möten, öga mot öga.
Jag är också oerhört glad över att slippa vara en sådan där förälder som sitter på en bänk på lekplatsen med telefonen och Facebook i högsta hugg. Totalt ointresserad av sitt barns lek och utveckling där i sandlådan. "Titta mamma, jag har byggt ett hus!" varpå mamman (eller pappan) inte ens tittar upp från mobilen, utan kort mumlar "Mmm...så fint..."
Följer dig här istället om det är okej. Det vore tomt att inte kunna läsa dina kommentarer som alltid var välskrivna på Facebook. Men här känns det än mer naturligt.
Njut av livet!
/Johan R
Tack
SvaraRadera