Vi var på väg till spårvagnen för att åka in till stan och ha en dag på stan. Bara hon och jag. Min kloka lilla 7-åring.
- Mamma ser du, våra skuggor talar om hösten.
Med solen i ryggen kastades långa skuggor framför oss där vi gick över gatan bland fallna blomblad och äpplen.
Hon hade så rätt. Jag förvånas varje gång hon sätter ord på nuet. Så direkt. Så närvarande och alltid så vackert och finurligt beskrivande.
Att vandra genom Haga med hennes lilla hand i min. Prata om livet om det vi ser. Shoppa. Fika. Det är som sammet för själen.
Min lilla stora bästa kompis. Min dotter. Tänk att jag har lyckats skapa mina två fina barn tillsammans med min man?
Det känns liksom obeskrivligt. Å de är sina egna små individer, med egna infallsvinklar, egna sätt att hantera situationer, egna humör, egen humor, egenheter så olika varandra trots att de är syskon.
Två små människor och jag ska göra allt som står i min makt för att de ska få ett underbart liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar