Sent igår kväll kom vi fram till vår lilla stuga i skogsdungen intill Suderstrand. Det var kallt och myggen kalasade på våra ben.
Stugan var spartansk. Det visste vi. Och barnen stortrivdes direkt.....
Själv kände jag att vi behövde elda i öppna spisen och tända lite ljus för att få bort den råa lite mögliga luften därinne.
Dasset var dock helt ok för att kunna sitta och filosofera en stund på.
Det är intressant hur tafatt jag blir de första timmarna i en stuga utan rinnande vatten och med avsaknad av dusch och toa. Men efter ett tag är det något rofyllt med att gå till vattenpumpen och hämta vatten.
Att vaska av sig vid tvättfatet och spotta tandkräm likt en snöplog ut i den svarta natten.
Jag kan nästan känna hur rastlösheten och tempot rinner av mig. Sakta och nästan så det gör ont i kroppen, det där med att inte kunna skynda. Att stå ut med att det är en procedur med disk efter frukost - värma vatten, diska, skölja och låta disken torka i solen. Att stå ut med att du får elda för att få värme, gå i daggvått gräs till dasset.
Och när du väl gör det. Följer den takt som stugan å tillvaron tillåter. Ja då är det så himla skönt. Att låta allt ta sin tid.
I morse vaknade jag tidigt. Solen letade sig fram till fönstret och vinden ven i björkarna utanför.
Vi tog en sväng till bageriet - Sylvies döttrar - och köpte morgonfrallor och de godaste, smörigaste sockerbullarna.
Vid havet sträckte den vita stranden ut sig flera mil och barnen lekte en stund innan vi gick hem för en siesta.
De somnade i varandras armar och för första gången på flera år sitter vi utanför i varsin solstol och läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar