Ler när jag ringer för att tårarna inte ska höras när de bränner innanför ögonlocken.
Andas djupa andetag för att hjärtat inte ska sprängas av stress och otillräcklighet.
Tänker baddande och tröstande tankar. Det är ju ändå bra?
Och jag vet att snart vill jag inte gömma mig mer. Men nu.
Nu vill jag helst av allt sitta utanför en stuga, högt uppe på ett berg, se ut över vidderna. Utan telefon. Utan krav. Utan att någon rycker i mig.
Helt undangömd från allt,
Bara en liten stund.
Bild: Joanne Leah via Tumblr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar