Haiku och pyssel

I dag har lilla T, jag och en kompis pysslat, målat på keramik och vikit tranor.

Jag skrev en värmländsk Haiku på en kopp som jag ska ge till en kollega från Kil. Han visste inte vad en Haiku var.

Nu är jag lyckligt mätt på fruktsallad och pyssel och redo för nybäddad säng.

Grön ko

Jag blir alltid lika inspirerad när jag kliver in på Grön ko i Värmlandsbro. I min rosa fantasi ska jag ha ett sånt här ställe någon gång!

Alstret färdigt!

Den här ställer jag ut tror jag den 14 maj.

Springer hela vägen

Jag springer mest hela tiden -
Till tåget
Till spårvagnen
Till dagis
Till möten
Till skogs
Till sysslor
Till mig själv

Ja jag springer till mig själv.
Frågar mig själv vad jag håller på med. Vad jag känner. Vad som stämmer och vad som inte stämmer.

Trycker näsan mot tågfönstret än en gång inom loppet av ett dygn.
Sprang till tåget för att inte missa hemfärden.

Vad fick jag med mig hem?
En rosa fejkhårs-fläta till lilla T och ett antal möten nerklottrade i mitt block. Ett möte var väldigt bra. De andra var inte bra. Så här i efterhand. Men det vet man ju inte innan man träffas.

Det kanske man känner typ fem minuter efter mötets start. Då kan jag ju inte resa mig och gå.
Lämna den stackars säljaren med kaffemuggen eller bara jäspa stort och be honom väcka mig när han pratat klart.

Nej, såklart jag lyssnar intresserat och ställer frågor ändå.

Men efteråt. Efter såna här springturer av möten på löpande band känner jag mig helt tom på energi.

När det inte ger mig något.
När behoven ändå inte uppfylls.

Ibland drömmer jag om att göra som de där ensamseglarna. Bara segla iväg fast inte ensam då. Familjen vill jag ju ha med mig. Kan ju inte åka utan Bom Bom, Snickis och mannen. Utan dem skulle det ju bli sugande tråkigt. Nej hela familjen fin skulle segla iväg och bara guppa på havets vågor och gå i land på någon ö och grilla och sova under bar himmel och solen skulle stråla och ingen magsjuka skulle dallra över oss.

Fast när jag tänker efter så är det ganska så härligt med en vanlig tisdagskväll hemma i soffan med chokladkladdiga fingrar och små munnar med glassmustascher också....

Grand Central

Frasiga lakan
Sköra nykläckta vårblad
Jag doftar lånetvål

Milano, morgondimma och mod

Kollegorna landade i Milano igår för att insupa möbeldesign. Själv är jag på väg till Stockholm för att gå på en massa möten. Sveper genom landskapet med tåget. Morgondimman är som en lång sockervadds orm över fälten och jag ska sova på hotell och sen möten imorgon igen innan jag vänder hemåt mot Göteborg. Inte fy skam. Men Milano....ja det hade varit nåt.

Jag väntar på våren. Det är så kallt så haglet låg som ett mannagrynstäcke över barnens nyplanterade solroskrukor imorse. Undra om fröna någonsin kommer kravla sig över jordytan?

Men det är skönt att ljuset är här igen även om det är kallt. Så att man dröjer sig kvar ute längre och längre.

Barnen springer i horder på området. Men jag gillar inte klubbarna som småtjejerna alltid ska starta, med inträdesprov och "du får inte plats i klubben" kommentarer. Kag brukar säga till lilla T att i så fall är det ingen bra klubb och du behöver visst inte göra ett enda prov för att komma med i klubben om du inte vill. Hon kontrar med att om jag inte gör 12 prov så kan jag inte bli klubbchef. Vill du det frågar jag och hon säger nej och jag håller med vem vill bli chef i en sån klubb?
Jag säger känn efter i din mage, alltid, vad som känns rätt för dig. Gör ingenting som inte känns rätt i magen och hon blinkar stort ut i natten och säger att hon ska tänka på det och mammahjärtat brister och jag tänker att om 6-åringar är så avancerade i sina lekar redan nu hur ska det gå? Hur ska jag lyfta fram min lilla unge genom livet, ge henne vingar och tron på sig själv? Så att det inte spelar någon roll om tuff-Oves gäng säger gör det och det och rök en fimp. Så ska min lilla tjej ändå kavat våga säga - nej tack jag tror inte på det där! Våga gå sin egen väg och lita på sina vingar och att de ska bära henne. Jag undrar hur man gör. För. Jag. Vill. Inte. MISS-lyckas alls där. Modig. Jag behöver vara modig med stort hjärta. För min skull, för barnens och för din skull.

Längtan

I vårnattens längtan
Vandrar genom alla rummen
Äter upp min dag

Tavlan växer fram

Tror jag hittade hem idag på måleriet. Jag har ju velat måla abstrakt men ändå med något föreställande i botten. Ska lägga sista handen på hustaks-tavlan nästa gång. Sen får det nog bli den som jag ställer ut tror jag. Känns helt förlösande när jag äntligen börjar hitta mitt egna uttryckssätt!

Vernissage

Äntligen ska vi få ställa ut våra tavlor på målerikursen.
Ett riktigt galleri.
En tavla var.
Här är några av mina alster men jag vet ännu inte vilken av dem jag ska ställa ut.

Det lilla blir det stora

Vi köpte en liten båt när vi var på den stora båten.
Det var den som blev det stora när vi kom hem.
För båda barnen. Nu sitter de med vatten upp till hakorna och ser fartyget glida runt runt i badkarets stora hav. Barbie agerar "storebror ser dig" och hänger över badkarskanten som ett sant sjöodjur.

Finsk svårmods-salsa och ciabatta

Ligger mitt ute på Östersjöns mörka vatten i en liten hytt, fast mest är den som en skokartong, den kallas lyx, för fönstrets skull. Det är som om luften tagit slut.

Försöker meditera, slappna av, tänka positivt för tusan.
Jag ger upp och väcker Honom.

Vi måste gå upp igen säger jag med darr på rösten.

Där står vi sen med grus i ögonen. Bland dem som borde lagt sig igår.

Sippar på en avslagen Koskenkorva-drink och betraktar det finska svårmodet försöka ta till sig kubanska happy hour rytmer. När det inte lyckas drar man än en gång i armen på den enarmade banditen.

Vi avslutar med en vit ciabatta som gick ut vid midnatt och jag tänker att jag borde ha en sovspruta i handväskan. För jag visste inte att jag även var rädd för att sova på båt. Flygfobi och nu då - båtfobi? Jag orkar inte med mig själv.

Vad blir nästa fobi? Det smittar.
Men jag tänker inte. ge. efter. mer.
Jag ska fortsätta åka båt.

Men ler kanske jag inte gör.

Helsinki hjärtans gärna

Raklång i dubbelsängen på båten. Nu äntligen på väg till årets Designhuvudstad med älsklingen. Barnen hos mormor och jag längtar redan.
Jag vet att vi behöver denna resa men ändå saknar jag dem nu. Sockerkladdiga händer, hostiga nätter och leksaksbilar att snubbla över.

Tänker hjälp om jag inte får se dem igen men tanken bryts av myntskrammel från enarmade banditen i korridoren utanför.

Torr i munnen av resfeber. Ja den blir bara värre tyvärr men jag gör det ändå. Reser. Bara jag slipper flyga.
Jag borde också sätta namn på min ångest. Så som kloka "Fröken Blund" gör. Det blir på något vis lite distanserande då. Smart.

Jag tror den här resan blir lite som en bridgeblandning - lite av varje, mycket sött och lite pensionärsvarning är det allt med en Helsingforskryssning.

Men sova får vi ju. I lyxhytt. Det är ju oslagbart.