På hotell Etoile hade vi bestämt träff med Sophie och hennes familj.
Mysigt boende och härligt att träffa dem men vilken sömnig och märklig by.
Vi gick gata upp och ner och alla restauranger såg igenbommade eller fallfärdiga ut.
Vi gläntade på dörren till ett Crêperi, ytterdörren täckt med skrovligt insynsskydd.
Precis innanför dörren vid ett bord med en urblekt grönrutig pappersduk satt en dam. Rakryggad satt hon där. Klädd i något som liknade en neglige och med gulblonderat, uppborstat hår stirrar hon på oss. Hon blinkar med ögonlocken som är så tunga av azurblått smink att det tar en kvart för henne att åter se upp på oss.
Innan dess hade vi redan lämnat den bedagade teaterprimadonnan till sitt öde bland pannkakorna.
I väntan på att vi skulle finna en restaurang slank J in hos barberaren.
Han fick en stark lust att raka skallen just där någonstans mellan Crêpesprimadonnan och det ställe som slutligen skulle bli vårt val för att käka.
I väntan på att barberaren skulle bli klar drack jag och Sophie Martini Rouge för att smälta intrycken från dagen.
Stormen bar oss bokstavligen hem igen efter maten och hotellet var verkligen ett undantag från hela Gombert. Så vackert och så mysigt inbäddat i grönska. Som ett smycke i en sophög kan man säga.
Förlåt Gombert. Vi ses inte igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar