Eurodisney eller var det en psykos?

Sista dagen i Paris var vikt till Eurodisney.

Det som T och väntat på sen vi började planera vår bilresa.

Vi tar sats. Går upp i ottan och kör dit. Vi hamnar ganska långt fram på parkeringen men jag ser också att en flodvåg av folk väller fram bakom oss.

Det är disigt och något svalare efter åskan. Jag känner hur stressen redan kryper i kroppen på mig.

Stora rullband för folket in mot entrén som höjer sig likt stora glittriga gap över oss. I högtalarna spelas sagomusik som blandas med någon annan melodi längre bort. Tillsammans blir ljudet helt psykedeliskt.

Väl inne i parken råder masshysteri. Ser en folkhop i ett hörn och jag ser ett par lurviga kaninöron sticka upp. En maskot är överhopad med folk som vill ha autografer. Vuxna.
En trind äldre herre står ytterst i klungan som samlats kring kaninen och han hoppar för brinnande livet, vevar i armarna, försöker nå kaninens öron. Knäpper i fingrarna för att dra till sig kaninens uppmärksamhet.

Plötsligt knuffas alla undan och kaninens livvakt manar folk åt sidan och halvspringer med den stackars människan i kaninkroppen efter sig i släptåg.

Det serveras dricka i rör, dricka i kopp, dricka i någon slangmojjäng - kom på så många sätt du kan att servera dricka i och sälj det dyrt!

Restaurangerna öppnar först 12:00 och när de öppnar är det löpande band, mat i kartong och nästa person - fort fort - köp köp men var inte långsam!

Mammor och pappor halvspringer med stirrande blickar och föser sina barn framför sig. Hela familjer med lurviga Musse Pigg öron på skallen. Det är ju kul det här eller hur?

Vart man än vänder sig om står det en timmes kö, en timmes kö, en timmes kö. Ändå går vissa karusellvagnar tomma medan folk väntar i kö.

Vi hittar en båttur som heter "A small world". Den har en smidig kö. Vi åker den flera gånger för att ha fått åka någonting i alla fall. Barnen älskar alla trädockor som står och nickar med stirrande ögon och vi åker genom världens alla hörn till monoton, fiolplinkande låt om att världen är bra liten ändå.

Det blinkar och glimmar och dockorna skrattar hysteriskt och jag tänker på Amerika mitt i allt och att det är nog så här en psykos upplevs? Helt overkligt galet?

Jag sneglar på barnen och de ler. Så länge de ler får jag bita ihop tänker jag.

Till slut lockar vi med oss barnen ut mot utgången för att påbörja en sen bilfärd hem mot Sverige.

Folk driver genom souvenirbutikerna, godisstånden och ut mot parkeringen där tusen och tusen bilar står parkerade. Det är som om det är uttänkt att det ska vara svårt att hitta ut ur parken?

Vi stannar till och frågar en vakt hur vi kommer ut till parkeringen?
Han börjar visa hos kringelikrokar och gestikulerar.

Tack nu går vi. Jag vänder mig om och lilla T är borta.
Var är hon frågar jag J?
Vet inte svarar han och börjar irra runt.
Hjärtat stannar i bröstet på mig och jag blickar ut över ett hav av gasfyllda ballonger, människor, maskotar, folk på styltor, musik som blandar sig med varandra.

Plötsligt ser jag allt som en film. Utan ljud. Allt blir tyst och det enda jag hör är min egen puls. Det dunkar så hårt i bröstet och jag skriker hennes namn.

Vart ska jag börja leta?

J säger till vakten att vi tappat bort vårt barn och vakten bara frågar förvånat ett barn?!

Han slår ut händerna i en uppgiven gest och visar med en min - här? Ja lämna ett signalement så får vi se.

Inget mer, inget mindre. Ingen megafon, ingen rutin.

Jag skiter i vakten och springer, knuffas, skriker hennes namn och mitt rop drunknar i havet av Disneytågets paradmusik.

Där. En liten tjej. Ja där - nej det var inte lilla T. Men där då - nej.

Hjärtat dunkar tårarna rinner.
Tankar flyger genom skallen - det är lugnt, det ordnar sig. Vad ska vi göra? Tänk om någon tagit henne? Vi kommer få hjälp. Franska polisen kan säkert sitt jobb, men varför hjälper inte vakterna oss.

Jag skriker, skriker, hennes namn. Folk bara stirrar. Jag stannar. Tittar igen. Fokus. Sortera folk ur tusentals.

Jag tar sats och skriker igen. Och där ser jag väl en liten kropp. Där framme, hundra meter fram börjar en liten tjej springa framåt.
Så fort jag ropar ser jag att hon stannar och försöker höra, springer fortare bort från mig.

Jag knuffar folk åt sidorna som korthus, försöker med några "pardon" men sen skiter jag i det med.

Jag ropar igen och hon vänder sig om i folkhavet och möter min blick.
Min älskade älskade T.

Hon gråter så hon kluckar med vovven hårt tryckt mot bröstet. Jag gråter och kramar så hårt jag bara kan. Pussar vartenda hårstrå på hennes huvud.

Hon säger:
- mamma jag vågade inte gå fram till någon och visa dem telefonnumren på armen. För även om de ser snälla ut så betyder ju inte det att det är lika med att de faktiskt är snälla?

När jag tittar på hennes arm har telefonnumren svettats bort i värmen. Så de hade ändå inte kunnat ringa oss.

Den lättnaden jag kände när jag hittade henne är obeskrivlig. Men det kändes som jag tappade all styrsel i kroppen. Som jag blev en geléblobb och vi bara satt där och kramades på gatan medan allt fortskred runt oss.

Folk stirrade.
Jag lät dem stirra.
Låt dem fortsätta köpa i denna park.
Låt dem som vill - göra detta.

Men sorry mina fina barn - er mor kommer aldrig mer besöka denna park...