Eiffeltornet här men ändå där

Vi tog Metron till Eiffeltornet idag. Sprang runt som förvirrade kloakråttor ett tag nere i underjorden innan vi hittade rätt.

Väl framme vid det magnifika, välkända tornet möts vi av det vi egentligen redan visste om - tre timmars kö - bara för att gå upp själv i trapporna.

För att åka hissen visste vi att vi skulle få köpa biljett på nätet och få "tid att passa" för att åka upp.

I den 32 gradiga värmen gick luften ur oss alla.

Nu stod vi precis under tornet men väntan att få åka upp kändes för tuff i värmen.

Vi kollade upp en buss utan tak - vi kanske kunde åka den istället? Ok 800 spänn för att åka runt i den. Nej tack. Dessutom tillsammans med 200 andra svettiga turister.

En halvliter vatten och en banan 50 spänn. Ja ni fattar. Man blir lätt ruinerad under Eiffeltornet.

Vi gick planlöst över bron mot Trocadero och kände oss minst sagt missmodiga.

Plötsligt ser jag en kabinmotorcykel - en Tuk Tuk-liknande sak.

- Vi tar den där säger jag till J.
Han i sin tur kontrar med att fråga vart vi ska och jag drar till med Rue des Batignolles som jag fått tips om i 17 arrondissementet. Där fransmännen själva är. Oexploaterad och lugn.

Vi frågar den coola fransosen i Tuk Tuken om han kan köra oss dit?

Han tittar på oss bakom sina pilotbrillor och med den rödrutiga skjortan uppknäppt till bröstet svarar han - Oui Oui!

Vi fäller ihop vagnen ( tack för att den är så liten) tränger ihop våra fyra rumpor på det röda galonsätet och spänner fast oss med det som finns.

Med tanke på hur trafiken är i Paris vill jag nästan göra det där korset över bröstet....

Signalhornet tjuter, vinden fläktar i håret, vi studsar högt när han kör över kullerstensgatorna med det franska bandet Louise Attaque på högsta volym i högtalarna. Musiken anses vara en blandning av fransk chanson och folkrock. Deras första album "Louise Attaque" har sålt i över 2,5 miljon exemplar helt utan någon annonsering över huvud taget.

Det kan jag förstå. Fantastiskt bra!
Och det passade att höra den musiken när vi slirade runt Arc de Triumphe och vidare in mot de mer orörda gatorna.

Barnen tjöt av glädje och jag tänkte att detta var bra mycket roligare än en busstur för 800 spänn!

Vi kom fram till gatan vi sökte och strosade upp mot en liten park där folk låg och halvsov under trädkronornas skugga, gamla gubbar spelade Boule och en mager men elegant gammal dam flanerade med sin väninna. I handen bar hon sin lilla papillons bajskorv i en servett. Som om det vore en varmkorv.

Ja man tager vad man haver heter det ju.

Det märktes att här var vi nästan de enda turisterna på gatan. Här var det mer vardag och folk käkade lunch på sitt lunchhak i dammiga byggkläder, morsade på varandra hit och dit och inte en enda souvenirbutik så långt ögat kunde nå.

Imorgon ska vi ta oss till några andra såna gator i Maraiskvarteren och leta skuggig tillvaro där.

Skugga skulle jag kunna köpa för pengar i detta 32 gradiga Paris.

H anmälde sig frivillig att badda sin storasysters panna med våtservetter i värmen.

Tror dock han tog saftigt betalt efteråt....smart.