Och sedan slängde jag den tunga tygkassen med böcker över staketet. Vi la oss i gräset och tänkte över dagen.
Några varv i parken på häst, ett besök i valens mage - inslungade genom barderna som små Lysräkor.
Det tog vi en korv med bröd på. Sen skrek vi tack till varandra genom cementtrattarna.
På kvällen mötte jag henne. Min fina ljusa vän. En hel sommar har vi mellan oss och nu pratade vi så tiden stannade.
Jag drack en flaska öl som var lika hög som jag själv. Nästan. Utan skor.
En korg med dumplings som smakade som om det inte fanns annat i världen.
Dubbel Dubbel. Ett ställe jag ska återvända till. Sitta där i baren och titta på panelväggen där vissa plankor såg ut att vara doppade i blåbär och mjölk, medan vissa såg ut att vara doppade i hallongrädde och vissa var bara som de var. Helt naturfärgade.
Obehandlade.
Precis som folk i allmänhet och vissa i synnerhet.
Min son frågar om jag vill vara ett rött, glatt moln idag och bo i ett solrosrum?
Ja tack. Varför inte nu på momangen?
Tack för din fina kommentar hos mig. Och jag kom hit. Till det vackra språket som rinner och glider och k ä n n s och bilderna, fina fina de också. Jag är glad att jag kom hit, jag kommer tillbaka. Kram Anna
SvaraRaderaTack Anna! Det glädjer mig!
SvaraRadera