Jag sa till honom att jag går och lägger mig för jag känner mig så arg.
Han frågar på vem?
Ingen.
Men jag vill nog bara sova bort forsen av tankar och känslor som inte leder till något?
Tankarna och känslorna i huvudet är som en sån där rullande Tumbleweed som man ser i alla Westernfilmer. Som aldrig slutar rulla.
Varför kom jag sist, vilken bluff jag är, det här kommer aldrig gå, de tycker nog jag verkar skitnödig. Kan jag säga så? Borde kunna detta utan fusklapp.
Fusklapp? Varför säger man så?
Jag tänker - stopp du duger.
Men det rullar på:
Ok jag är inte ensam det bara känns så. Vill ha nära. Men det känns så ytligt. Avskyr ytligheten i evigheten,
Vad är meningen med det?
Orkar inte hålla god min och låtsas vara modig för att sen faktiskt bli modig.
Är det bra nog?
Vad gör jag här? Är det kul. Ärligt. Svara ärligt - ja eller nej?
Hur många vänner finns det på ett träd? Vad gör mig till jag - så som jag är?
Vad säger man när man delar rum med någon som man inte känner? Man måste ju vara socialt kompetent och känna sig bekväm fast man står i urtvättat nattlinne.
Ja sådär håller det på. Mal och mal som en liten kvarn.
Rastlöshet, ensamhet blandat med tacksamhet och ömsinthet.
Som ett svårdefinierbart sockerkaksrecept.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar