Det är fint. Lite snopet bara.

Första varvet går jag. Inte konstigt att folk springer om mig då.

Andra varvet springer jag. Eller joggar kanske är en mer rättvisande beskrivning. Eller hasar mig fram?

Lite mer jobbigt att folk fortfarande springer förbi mig i alla fall. Samma personer. Folk och folk förresten - ungdomar är det ord som ploppar upp i skallen på mig.

Det är då precis där i daggvåt skog som jag inser det. Klart att jag fattat det redan för tio år sen men nu var det nästan som en bildlig uppenbarelse - jag tillhör inte dem längre. Ungdomen.

Varv efter varv kom de och sprang förbi mig och jag hörde ett kaxigt soundtrack svepa förbi tillsammans med deras kroppar som liksom skrek ut: - Energi! min hud behöver ingen extra fukt för den är sjukt rosig, slät och fin som en persika, mina knän behöver inga stödbandage - möjligen för att jag växer lite för fort just nu och är lite som Bambi på hal is och därför tejpar jag knät lite lätt med mitt Juicy Fruit-tuggummi å jag studsar runt i de sugande barkbanorna som ingenting och sprintar upp för backarna, min rumpa dallrar inte i varje steg utan sitter fast som ett bowlingklot under syntetshortsen, å nej jag får inte svamp av att ha syntetmaterial mot underlivet - för jag är helt enkelt för u-n-g för att tampas med dessa problem - SWISCH - å där var den ungdomen förbi.

Förbi mig i spåret och förbi mig i mitt sinne.

Som att jag plötsligt blev betraktaren av något som jag en gång varit del av.

Men som jag inte längre är.
Ja och här någonstans tror du säkert att jag är bitter och undrar hur jag vid 37 års ålder kan ha missat att jag inte längre är en ungdom.

Klart jag inte missat. Det är ju bara att se sig i spegeln. Men i huvudet har det inte landat riktigt.

Idag blev det bara så tydligt när de där spänstiga hjortarna till ungdomar sprang förbi mig i spåret gång på gång.

De spårade upp insikten i mig helt enkelt. Lite snopet sådär en måndagskväll i augusti.

Jag ÄR faktiskt ingen ungdom längre.

Ändå kunde jag inte låta bli att höja musiken i lurarna och drömma mig bort så där som jag brukar - att jag är snabb som f-n, jag är inte framåtlutad med gamnacke - nej jag har bröstkorgen mot himlen och höfterna framskjutna! Jag har ett löpsteg att dö för och svetten skvätter ur håret på mig som på Jennifer Beals i Flashdance! Å ingen gör så snabba sidosteg som jag i uppförsbacke och på slutet lägger jag in en hög karate-tjong-kick med bakåtvolt.

Sådär håller jag på men inte springer jag mitt varv fortare för det och Lidingö tjejlopp känns långt borta ännu...

När jag låg där och pustade ut på en nerklottrad bänk i skogen - ( lite så som Rocky gör också efter sina träningspass tänker jag) så hann jag se att det i alla fall var väldigt fint i skogen.

Å det hinner ju inte de där snabbaste se tänker jag. Det säger ju liksom bara SWISCH där.

Men jag hann till och med se Herr snigel korsa ett klottrat " fuck" under sin kvällspromenad. Han kanske också konstaterade att han inte heller tillhör ungdomen och de där f-orden. Eller jag måste väl skriva Hen snigel. För jag vet ju faktiskt inte. Eller är det sniglar som kan byta när de känner för't?