Om henne

Hon liksom tar sats. Försiktigt men ändå.
Eftertänksamt formulerar hon orden, tittar upp i taket, hittar orden i en utandning och lägger pussel med dem och bilden framträder.

Allt känns så tydligt när vi tittar på det som vi just sagt till varandra.
Som om vi tränat på att komma till slutsatser. De självklara.

Ändå inga plattityder kan jag tycka.

För vi skulle kunna sagt saker som "det finns ingen som helst anledning till oro"

Men så säger vi inte.
Det är mer så att hennes ord kommer försiktigt. Några till. Bildar en helhet och rinner fram. Tar oväntad riktning ibland. Stannar upp och en insikt landar i mig.

Jag tycker om henne. Hon är klok. Så mycket tankar hon bär på tänker jag och jag hinner bara få ta del av några de stunder vi ses.

Kanske varannan månad. År efter år och varje gång förundras jag över att vi bara pratar där.

En specifik plats, ett specifikt mål och sen skiljs vi åt igen.

Tills nästa gång luggen blir för lång.
Under tiden tänker jag på vad vi sa.

Insikt.