Där sitter mitt liv, under lampans sken

Jag stannar upp utanför. Hämtar andan efter en timmas jogg i ösregn.

Blir ståendes. Imma som kryper uppåt på köksfönstret. Liknar siluetten av ett fjäll och stearinljusets låga tecknar ett norrsken mitt i allt.

Kökslampans sken kastar en slöja över mina barns nedböjda huvuden.
De sitter försjunkna i måleriet.

Färgerna rinner över pappren och penslarna ligger över hela köksbordet.

Lilla H har hittat en liten hemsydd förklädesklänning med knäppning i ryggen. Den har han kränkt på sig med knapparna fram och den är så liten så den är mer väst än klänning.

Men det är fint. Fint att vilja ha på ett visst sätt. Det här är jag. Det här vill jag.

Jag går in och båda barnen lyfter blicken och säger att jag borde sätta mig med dem och äta.

Ska du inte äta mamma?

Tiden har stått stilla märker jag. De ser inte att jag precis kommit in. Att svetten rinner. Men ändå tror de att jag aldrig varit borta. Å de har ju målat fjärilar och lekt affär. Allt det där.

Jag älskar att de sitter där mitt emot mig. Dinglar med benen, sörplar soppa och hon säger att hon lärt sig dansa polka idag. Kan du det mamma?

Jag älskar när de sitter där under Kökslampans sken och målar. Och just då känns det som inget ont kan hända. Att allt bara är lugnt. Varmt. Som en kofta.

Allt som är mitt liv sitter där med stearinljus å fisksoppa och väntar på mig.

Det är jag obeskrivligt tacksam för.