En är lika med fyra

Ibland känns det så.
Att jag ensam är eller förväntas vara som fyra.

Fyra personers arbetskraft.

Jag ber om utrymme för fokus.
Istället krymper utrymmet till ett litet litet sugrör.

Sen står jag där och försöker kika framåt.

Det enda jag ser är en lång, smal raksträcka.

Var finns det där utrymmet att spontant svänga in och utforska vad som finns bakom kröken?

Känna kreativiteten och den där sköna känslan av flyt?

Jag säger att jag önskar jag slapp alla krav. Låt mig göra något men utan krav.

Hur skulle det se ut?

Jag vet att man växer av ett visst mått av krav och nog har jag växt detta år. Tro mig.

Men någonstans på vägen i högen av krav tappas lusten bort?

Vid vilken mil händer det?
När hände det?

Å hur fångas lusten igen?

När man hystat ur sig litervis med engagemang, prestationer, deadlines och frågor som - hur mår du?

Är det någonstans där jag borde ta ett djupt andetag, sådär som när man laddar för ett djupdyk i sjön, och bara hålla andan.

Sluta göra. Bli tyst och invänta lusten till att göra igen?

Låta tystnaden ta över när nejet inte verkar landa i samma språk hos dem som tar emot det?

Hur formar man ett nej så de förstår?
Jag tror jag vet.

Jag lever i motsatsens värld.
Jag säger nej och sedan gör jag det jag sagt nej till.

Jag löser deadlines som jag sagt nej till. Jag skriver den där texten som det inte ens finns en smula stoff till. Fast jag sa nej. Jag släpper fokus för att ge det till min granne som tappat sitt..

Å så håller jag på. Absolut ingen hjältehistoria jag försöker måla upp här.

Snarare en påminnelse till mig själv att det är så här jag är.

Å jag måste bara komma ihåg det.

Å sen försöka klura ut hur jag tar mig ur det.

Hur gör ni? Hur säger ni nej och blir hörda? Hur hittar ni lusten när ni känner er helt urvridna och kraven bara fortsätter välla in?

Idag är lilla T och jag hemma och är krassliga.
Jag lindar in mig i henne och samlar kraft.