Jag berättar att det brukar vara små fina meddelanden i lyckokakor om man öppnar dem och jag frågar vad som står på lappen om hon öppnar min?
- det står att du har det finaste ögonljuset mamma.
Å där någonstans dog jag lite.
Det finns ingen som kan få mig att glad-gråta så som lilla T.
Mitt mammahjärta brister när jag de senaste dagarna märkt att hon inte mår bra igen. Sådär så det alltid slutar med operation, långa blonda lockar som måste rakas bort å denna eviga väntan på att hon än en gång ska vakna upp ur narkosen.
Även om det hänt , hänt igen, hänt igen och händer sakta men säkert igen kommer jag aldrig vänja mig vid tanken på att hon måste lagas av doktorn. Även om det nästan kan kallas rutin numer så blir jag aldrig ru-tin-er-ad mamma när det gäller att mitt barn ska opereras.
Det känns nästan ännu smärtsammare nu när hon kan förmedla alla sina känslor, ställa alla frågor. När allt inte är svart eller vitt längre. När hon undrar, vrider och vänder på ett helt annat sätt än när hon var två.
Å jag måste bita mig i läppen, blinka bort tårar, vara stark å ändå säga sanningen. Som skrämmer henne. Å jag måste lugna fast mitt eget inre skälver.
Det kommer att gå bra. Om hon måste opereras igen. Så kommer det gå bra. Alltid. Varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar