Varje morgon ett tecken av er

Blir varm.
Varje dag.
Varje morgon.
Tecken på att ni svept fram.
Som en yrvind sveper ni fram.
Hela huset stormar å allt har sin plats å ingenstans.
Precis som era drömmar, precis som era sagor tar möblerna i vårt hus plats på den scen ni skapar för dagen.
Älskade barn.
Sluta aldrig leka.

Vad?

Vad är det med huvudstaden?
Vad är det med mindrevärdes komplex?
Vad är det med vuxna män som känner sig rädda för konkurrens på jobbet som inte finns?
Vad är det för fel när 7-åringar har hemliga klubben lekar där regler och inträdesprov är mer avancerade än de krav som ställs på NASA?

Jag bara undrar. Och tror.
Att om ingen vågar vara modig och stå upp för sig själv, sina barn å vänner eller för världen. Visa en gnutta civilkurage - börja med att säga hej till den man möter på gatan utan att vara så förbenat ängslig - ja då blir det så här. Oroliga, ängsliga själar som fladdrar omkring på jorden å gör märkliga saker för att man inte alls är förankrad i sig själv.

I mötet med andra individer blir det då väldigt svårt.

Men hur svårt kan det vara? Det är ok att känna sig rädd om du också samtidigt är modig.

Mod leder till civilkurage.
Som nog är den vackraste egenskapen man kan besitta.

Stå upp, säg din mening å skydda de som behöver skydd. Även dig själv.

Ta inte skit.

Om jag kunde hålla din lilla kropp i min hand

Hon säger godnatt min lilla lyckokaka till mig. Å så tittar hon på mig med ögonfransar långa så de tar i de mörka ögonbrynen.
Jag berättar att det brukar vara små fina meddelanden i lyckokakor om man öppnar dem och jag frågar vad som står på lappen om hon öppnar min?
- det står att du har det finaste ögonljuset mamma.
Å där någonstans dog jag lite.
Det finns ingen som kan få mig att glad-gråta så som lilla T.

Mitt mammahjärta brister när jag de senaste dagarna märkt att hon inte mår bra igen. Sådär så det alltid slutar med operation, långa blonda lockar som måste rakas bort å denna eviga väntan på att hon än en gång ska vakna upp ur narkosen.

Även om det hänt , hänt igen, hänt igen och händer sakta men säkert igen kommer jag aldrig vänja mig vid tanken på att hon måste lagas av doktorn. Även om det nästan kan kallas rutin numer så blir jag aldrig ru-tin-er-ad mamma när det gäller att mitt barn ska opereras.

Det känns nästan ännu smärtsammare nu när hon kan förmedla alla sina känslor, ställa alla frågor. När allt inte är svart eller vitt längre. När hon undrar, vrider och vänder på ett helt annat sätt än när hon var två.

Å jag måste bita mig i läppen, blinka bort tårar, vara stark å ändå säga sanningen. Som skrämmer henne. Å jag måste lugna fast mitt eget inre skälver.

Det kommer att gå bra. Om hon måste opereras igen. Så kommer det gå bra. Alltid. Varje gång.