I väntan på

Dan före dan före doppare dan.
Vi väntar på jul och vi väntar på att lille H:s feber ska gå ner. Hög feber i en vecka.

Vi ska åka mot skogarna i Värmland och hoppas vi kommer iväg imorgon.

Ligger med tofflorna på i soffan och lyssnar på suset och knastret från kaminen.

Funderar på 2013 och jag tror det blir mitt år.

Men på vilket sätt vet jag inte än. Brukar skriva ner några mål på olika områden efter varje nyårsafton.

Sen kan jag gå tillbaka och kolla om det blev som jag ville. Ofta blir det inte som jag tänkt. Jo en del men inte allt. Och det är bra ändå.

Hur gör du? Skriver du ner vad du vill ska inträffa inför varje år? Sätter upp lite mål? Kollar av vad du känner där inne. Är jag på rätt väg? Eller ska jag vända riktning?

Önskar dig ett sådant år. Ett år som fylls av saker som du vill...

Hide away my self

En sån där dag då jag bara vill gömma mig. Tar sats för att göra det mesta.
Ler när jag ringer för att tårarna inte ska höras när de bränner innanför ögonlocken.

Andas djupa andetag för att hjärtat inte ska sprängas av stress och otillräcklighet.

Tänker baddande och tröstande tankar. Det är ju ändå bra?

Och jag vet att snart vill jag inte gömma mig mer. Men nu.

Nu vill jag helst av allt sitta utanför en stuga, högt uppe på ett berg, se ut över vidderna. Utan telefon. Utan krav. Utan att någon rycker i mig.

Helt undangömd från allt,
Bara en liten stund.

Bild: Joanne Leah via Tumblr

Vinterfest och hemmakväll

Tiden rusar.
Hjärtat pickar.
Fester avlöser varandra.

Jag är glad.
Trött.
Ledsen.
Myser.

Ja sådär håller det på.
Ikväll tittar jag på Nobelfesten och inser att vi ligger helt rätt i tiden.

I februari får ni se mer av det.

Jag fick mitt disco som jag önskade mig på jobbets julfest.
Vi dansade i molnet från rökmaskinen tills brandkåren kom....

Hemma tittar jag ut på vår balkong varje dag. Ser snön ligga mjuk över rottingmöblerna. Som jag inte orkat ta in. De får stå kvar som skira gestalter i mörkret.

Allt blir vackert med ett snötäcke över sig.

Sömniga söndag

November har varit en månad där vab-dagarna duggat tätt och jag själv har legat med täcket uppdraget upp till hakan och snörvlat.

Det är som ett upplopp nu fram till jul och februari är tjock med jobb. Möbelmässan. Sen kan jag pusta ut.

Längtar efter snö och skidor och långa promenader. Träning igen. När snoren ger sig av då ska jag snöra på skorna igen.

I väntan på att detta ska ske pysslar vi inomhus och lille H gör nyckelpigor av tomater och någon slags telefon av en tändsticksask.

Pysselkungen som han kallar sig

Min pepparkaka

Han är söt han och är redo för jul.
I november.
Han sover med pepparkaksdressen på eller tomtedressen och luvan.

Hela natten.

Eller så handlar vi thaimat å han går klädd i tröja, väst, pepparkaks-hatten och bjällra runt foten.

Ja sån är han min fina.

Sovmorgon och allt

Två dagar i rad har jag fått sovmorgon.
För man blir trött av att ena kvällen vara ute till efter midnatt och dagen efter vara ute till halv fem på morgonen?!

När hände det senast?
Dansade disco som en tok efter Timo Räisänens konsert.

Först Pustervik och sen sista timmen på Nef.

Har inte varit ute på det viset på tio år säkert.
Kul och inte så kul morgonen efter.
Men jag fick alltså sova som en tonåring till klockan tolv...

Idag har barnen fått designa nåt de ville sy. Blev en mask och ett täcke till dockan av spill-tyg.

Å jag hasar runt i ullstrumpor så tofflorna blir trånga.

Men skönt är det.
Att vara lat på en söndag.
Som sig bör...

Vill dansa

Och kommer göra det både torsdag och fredag.
Med jobbet och vännerna.

Då skulle jag vilja ha en gul klänning. I motljus.

Men det är dåligt med motljus i november.

Bild via weheartit.com

Hem vs hem

En film av Anny Wang som läser på HDK: http://vimeo.com/53078542

Där min lilla T spelar den lilla tjejen, märkligt nog tycker jag den stora tjejen är lik T utan att de visste om det innan.

Stolt är jag. Över att hon vågade ställa upp. Hon brukar vara blyg men inte nu.

Att agera skådis var stort.

Mitt lilla hjärta.

Vi andas november

Kör E6:an söderut min chef och jag.
Tror vi andas november båda två.
Djupa suckar och tomstirrande blickar.

Blandat med gapskratt åt vad november-för-mycket-att-göra-sen-länge-tillbaka gör med oss.

Han tappar telefon å macka flyger tillsammans med kaffe på skjortärmen.

Och i ren frustration över att det inte finns papper slickar han på manschetten.

Och jag kan inte sluta skratta.

Regnet piskar mot rutan och lastbilarnas svansar svänger över vägbanan i vinden.

Jag tänker att för mig har november alltid varit en månad att helt enkelt borra sig igenom. Ett mörkt nystan som jag bara måste kliva in i och sen ut på andra sidan. Nästan så jag håller andan.

Många gillar mysiga november. Tända ljus. Men jag kan tända lägereldar och ändå behöva fälla ner huvan, böja ner huvudet mot vinden och bara gå utan att titta upp innan snön faller. Om den faller?

Vårt kontor i Malmö har fina fönster att sitta och titta ut igenom.

Utsikten från dem är fin även i november.

Sönda månda

Det var en sån där dag på en måndag. En sån som bara brukar va på en söndag.

Vi var lediga igår och hann laga sån mat som vi bara brukar hinna göra på söndag.

Vi tände ljus och brasa. Lyssnade på Krunegård och barnen berättade långa historier om nattens drömmar.
Å lilla H. Han satt still?

Jag kände doften av ved och kaffe och gick några varv i huset.

Hörde barnen duscha och leka att de var på utflykt medan jag plockade i köket.

Konstigt att vissa dagar är som ett enda virrvarr av kaos och vissa dagar känns det som man hinner allt på bara några få timmar. Utan att stressa.

Vi var hemma i Värmland i helgen också. Kramade alla fina. Och ingen ville åka hem igen.

Saknar mina där hemma när vi är här.
För det mesta.
Att bara kunna kvista över på en kopp vore fint.

Men milen ligger som lång natt mellan oss.

Om himlen brinner

Precis på kanten av dagen.
Välter över.

Ett sista andetag.

Den himlen.

Som en söm mellan det som varit och det som kommer.

Ett pulserande lavabälte av idag i väntan på att drunkna i nattens bläck.

För att om några timmar födas på nytt som minnen av igår.

Om himlen brinner. Vill du ta mig dit?

Visa mig gryningen.

Jag försökte öppna upp

Försökte förstå och greppa det fina. Det speciella. Greppa och ta in strömningarna från improvisationen.

Kaffet var gott. Viktor kan sitt kaffe. Mackan likaså. Chèvre.

Mysigt ställe. Varmt, trångt, avslappnat.
Folk kom och gick.

Å musiken. Eller musiken? Ja de fixade och trixade. Sågade och puffade i trumpeten. Slet i stråken, hästtaglet flög. Skruvade, vände. Stoppade muffar i trumpeten och där kom elefant-tjutet.

Pickande, sågande, stämde de instrumenten? Hade de börjat än?
Skärp dig Camilla sa jag till mig själv. Fokusera nu då. Förstå vad de vill förmedla?

Ta till dig. Känn något?

Det gick inte. Jag såg andra med handen i hakan. Intellektuell blick. Förstående. Insupande.

Någon blundade och njöt.

Medan jag inte förstod någonting.
Jag kunde inte förmå mig att ta till mig improvisationsmusikens utforskande.

Jag som trodde att jag var öppen!

En blyg viol

Hon skyndade fram och grep mössan.
Lät handens små fingrar föra över den rosa blomman som var fäst på sidan.

Vände på etiketten och läste - till lilla T från stora T.

Hon log och sa vad fint. Den etiketten ska jag spara mamma.

Stora T är grannen. Å min fina kloka vän. Som stickar mössor åt mig och lilla T.

Hon är bra hon. Å snart fyller hon år.
Då skulle jag vilja ge.

Det där som hon skulle bli glad för.

Men vad, vet jag ej än.

Det kom ett brev om att han inte kan andas

Och han är bara fem år.
Men bröstkorgen är full av den där hemska sjukdomen.

Så när han ska andas finns inte lungan kvar att fyllas.

Punkterad. Som ett sorgset däck utan luft.

Han ligger på sjukhuset och kämpar. Han som är fem år och borde rusa genom höstlöven med rodnad kind och svettig lugg.

Han ligger i en säng på lasarettet och vi föräldrar får brev om att våra barns vän inte längre kan andas och att allt är fasligt nära att han slutar helt.

Kan man laga lungor? Kan man laga en liten man som vill andas. Fortsätta leva?

Snälla låt leva. Snälla låt andas.

Lille vän. Vi väntar på dagis på dig. Kom tillbaka är du snäll.

Bilder av Sally Mann

Jag älskar dig på natten, på dagen, i sömnen och i skogen

Han håller min hand och går taktfast bredvid mig. Löven ligger i högar över stigen och han säger att han älskar mig - på natten, på dagen, i sömnen och till och med i skogen....

Du är gosig mamma.
Å jag svarar att jag känner det samma för honom.

Vi har hängt mycket i helgen. Hunnit skratta. Hunnit bråka och bli vänner igen. Hunnit teckna fluffiga skator och tagit in hösten. Vi har åkt spårvagn och lyssnat på Göteborg Wind Orchestra.

Å sen somnade han på fel tid i den röda soffan. I eftermiddagssolen.

Jag hann ta kort på honom innan jag väckte honom.
Å jag visste att han skulle bli arg igen.

Min lilla älskade vän med kroppen full med humör.

Vi kurar och knåpar

Och teckningarna läggs på hög, tejpas upp med små trassliga remsor.

Vår lille man ritar mest hela tiden nu. Pilar, processer, apparater och "knipsare".

Idag tog jag hem en Verner Panton lampa från jobbet för att kolla om den funkar i vårt köksfönster tillsammans med allt annat.

Har inte bestämt mig än. Och svart ska den nog vara. Synd att den inte fanns som matt svart.

Jag har fantiserat om hur vårt soffbord skulle kunna se ut. Har försökt förklara för min man så han kanske kunde göra ett på HDK.

Underrede i stål. Rund skiva med en kopparplåt på.....ett mindre runt bord, lite högre och ett lägre större....så de kan stå i grupp liksom.

Å vet ni - idag när jag tog en sväng i vårt showroom på jobbet så s-T-å-r det bara där!

Ser precis ut som i mina tankar!

Det visar sig att de är specialbeställda som prov till kund. Som inte ville ha dem! Så leverantören har bara gjort ett ex av dem som "test".

Har jag riktigt riktigt tur får jag köpa dem. De enda exemplar som finns!

Hoppas!

Annars kurar vi mest inne. Pysslar. Byter glödlampor i trädgårdsbelysningen och sätter mig och tittar hur fint löven och färgerna träder fram av lampans sken.

Imorgon är det torsdag och jag ska få massage....