Jag tänker på dig farmor och cancern du kämpar mot. Jag vill att sommaren ska möta dig med ljumma vindar som lindrar din smärta och smeker din kind. Som ger dig kraft och mod att fortsätta med livet.
Du säger aldrig någonting om saker som är tufft i livet. Du gråter i det tysta och berättar efteråt, när stormen bedarrat, att du skakat i hela kroppen av rädsla.
Du säger att köttfärssås och spagetti, ja all mat, växer i munnen på dig och att du rasar i vikt.
Du säger att tredje cellgiftsbehandlingen är den 14 maj. Då vet du att återigen ska din kropp tas över av gift och segna ner.
Ditt hår faller av likt bomull. Faller fritt i vinden och du kan bara se på. Önska att du får låna lite hår på annat sätt. Men jag ser att du är vacker ändå. Med eller utan hår.
Mod. Modiga människor med stort hjärta är de vackraste farmor. Du är en av dem. Det vet du. Det ska du veta.
Jag ska sätta mig på tåget och möta dig. Krama dig. Hålla din hand. Möta din blick och lyssna på din själ.
Minns du när vi vaknade under molnfri himmel på ditt och farfars lantställe? När vi satt i lampans sken på kvällarna och skapade stentroll med ruffsiga kalufser och krokiga näsor? Minns du när vi sov på loftet i frasiga lakan och hörde göken som gol över nejden och skrubbsåren ömmade lite på knäna efter att vi båda klättrat i äppelträden och sjungit när vi nått kronans topp?
Minns du allt det där vackra?
Se det framför dig. Dit ska vi igen.
Till det där vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar