Allt är lite rosa

Efter bröllop känner jag mig alltid lite rosa. Så mycket kärlek och engagemang i samma rum. Så fina människor och så vackra var de två. De som sa ja till varandra efter tretton år.

Jag höll tal. Var så nervös så jag skakade och kunde inte äta. Men det märktes inte alls sa de. Det var ju bra. Brudgummens bror sa att det var det bästa han hört å att han aldrig skulle glömma talet hur full han än blev.

Å det var ju smickrande även om han var tvungen att stå bakom min rygg och mumla det in i nackhåret på mig för att se mig i ögonen kunde han inte göra när han sa det.

Å det var ju lite märkligt men jag sög i mig komplimangen ändå.

Var med bruden hela morgonen och såg hennes hår formas till en härlig svinrygg likt en upp och nervänd kon. Så man liksom skulle kunna stoppa ner saker i den. Som en strut. Så fin.

Tror lite regndroppar trillade ner i den under fotograferingen. Men det lär ju bara föra tur med sig.

Nu är utställningen över också och tavlan hänger åter hemma på min vägg. Många hade frågat efter den men eftersom jag inte satt ut den till salu så köpte ju ingen.

Det vet jag inte vad jag känner om nu. Kul ändå att någon undrade.

Då vet jag det liksom.

Idag drömmer jag om att ta upp fotograferingen igen och hitta motiv som berör. Sen skulle jag vilja måla av vissa foton. Använda dem på olika sätt i olika sammanhang.

Sen suger jag lite på karamellen att skriva mer. Dikter eller kåserier. Göra något med alla bitar - foto, måleri och text och skapa ett uttryck.

Jag längtar efter vår Europaresa i juli och skulle även, ryckt från ingenstans, vilja utbilda mig till instruktör i afrikansk dans.

Allt detta just idag!