Jag väntar på våren. Det är så kallt så haglet låg som ett mannagrynstäcke över barnens nyplanterade solroskrukor imorse. Undra om fröna någonsin kommer kravla sig över jordytan?
Men det är skönt att ljuset är här igen även om det är kallt. Så att man dröjer sig kvar ute längre och längre.
Barnen springer i horder på området. Men jag gillar inte klubbarna som småtjejerna alltid ska starta, med inträdesprov och "du får inte plats i klubben" kommentarer. Kag brukar säga till lilla T att i så fall är det ingen bra klubb och du behöver visst inte göra ett enda prov för att komma med i klubben om du inte vill. Hon kontrar med att om jag inte gör 12 prov så kan jag inte bli klubbchef. Vill du det frågar jag och hon säger nej och jag håller med vem vill bli chef i en sån klubb?
Jag säger känn efter i din mage, alltid, vad som känns rätt för dig. Gör ingenting som inte känns rätt i magen och hon blinkar stort ut i natten och säger att hon ska tänka på det och mammahjärtat brister och jag tänker att om 6-åringar är så avancerade i sina lekar redan nu hur ska det gå? Hur ska jag lyfta fram min lilla unge genom livet, ge henne vingar och tron på sig själv? Så att det inte spelar någon roll om tuff-Oves gäng säger gör det och det och rök en fimp. Så ska min lilla tjej ändå kavat våga säga - nej tack jag tror inte på det där! Våga gå sin egen väg och lita på sina vingar och att de ska bära henne. Jag undrar hur man gör. För. Jag. Vill. Inte. MISS-lyckas alls där. Modig. Jag behöver vara modig med stort hjärta. För min skull, för barnens och för din skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar